Det var ju en once in a lifetime upplevelse. Bara för att jag aldrig tänker utsätta mig för det igen. Ren och skär ångest med huvudvärk som påföljd.
Jo, jag är lättskrämd. Alltså såpass lättskrämd att vissa människor faktiskt blir irriterade på mig. Inte för att jag sitter och hoppar till under tiden man tittar på skräckfilm, vilket jag knappt gör längre. (Tittar på skräckfilm alltså). Inte heller för att jag skriker och hoppar till när någon medvetet skrämmer mig. Utan för att det är tydligen måttligt irriterande när jag hoppar till helt "utan anledning". Ni vet, när någon kommer gående och jag inte råkar höra att personen i fråga är på ingång och han/hon helt plötsligt säger något så alldagligt och ofarligt som "hej".. Då kan det hända att jag hoppar till och utstöter någon form av ljud för min kropp måste ju naturligtvis visa att jag blev rädd. Oftast i form av ett litet skrik.
Jag är hemskt ledsen för detta. Jag vet faktiskt inte varför jag är så lättskrämd. Det är som att jag springer runt och bara förväntar mig att någon ska skrämma mig när som helst.
Ni vet när man till slut ger sig och ser på den där förbannade skräckfilmen, bara för att få slut på tjatet liksom. Man sitter som på nålar, helst mittemellan två personer, med en kudde tryckt mot bröstet. För när det väl händer något läskigt så räcker det inte med att blunda. Nej nej nej. Man måste hålla för öronen (en självklarhet), man måste samtidigt på något sätt få upp kudden framför ansiktet (funkar bäst om man lägger kudden i knät och sen slänger upp benen så knäna är i höjd med pannan ungefär). Sen är det viktigt att få skrika. Jo det är sant. Får jag inte skrika så börjar jag gråta istället, vilket i och för sig funkar det med då tårarna förblindar en för en stund. Men om man istället väljer att skrika, ja då fyller ju den där magiska kudden ytterligare en funktion. Det blir lite mer hanterbart för övriga deltagare om man kan kväva sina skrik med kudden.
Hur som helst, det jag ville komma fram till. Det är att ju mer man förväntar sig att något kommer hända snart, ju räddare blir man när det väl händer. Musiken brukar ju vara en bra ledtråd, men jag vet också att den kan vara ganska vilseledande ibland.
Igår blev det ett besök till Liseberg. De övriga i sällskapet hade varit där föregående år så det blev lite av premiär för mig och J (under haloween veckan alltså). Jag var hur kaxig som helst, medan S, en av tjejerna i gänget visade sig vara.. lite lätt.. panikslagen. Det finns en möjlighet att det faktiskt lugnade mig lite, att det fanns en till som var lite rädd sådär. Antagligen räddare än mig. Rätt? FEL! När vi började närma oss ingången till "skräckhuset" så började jag få lite smått illamåendekänsla och hjärtklappning. Det började liksom knyta sig i magen och jag började svettas lite. Jo men det här kommer går bra. Det är ju för guds skull bara utklädda människor. Jag fortsatte min lite kaxiga resa fram till vi stod precis framför ingången och någon stackars jävel inne i huset skriker i panik. Där, i exakt den sekunden så brast det för mig. Men med tårar rinnande nerför kinderna och svettiga handflator gick jag ed resten av gänget in. Lugna puckar (not). Efter instruktioner från personalen och vi blev lämnade åt vårt öde så kunde jag inte ta ett steg till. Jag skrek till J att jag måste ut. Jag hittade dock inte vart fan jag skulle ta vägen och J försökte fortfarande övertala mig och till slut, när våran grupp knappt var synlig längre så sprang jag i panik efter dem. REN OCH SKÄR ÅNGEST!!! Det var inte kul. Det var fruktansvärt. Den första halvan av upplevelsen. När vi hade gått uppskattningsvis halva biten så började jag se ljuset i tunneln. Snart skulle det vara över... Skulle jag göra om det? ALDRIG!!
Resten av kvällen ägnade jag och J till att åka lite attraktioner och spela lite, ta en drickpaus och hade det allmänt mysigt, medans resten av galna gänget ställde sig i den oändliga kön till nästa skräckupplevelse.
Fast på vägen ut så tänkte vi att nu går vi till zombiezoonen. Jo men det klarar vi.. Aaa, i ca 3 minuter. Not cool... Zombies överallt med väsande ljud, blodiga deformerade ansikten och extremt närgångna.
Bye bye för mig.
Ja, jag vet. De är helt vanliga (sadistiska skulle jag vilja påstå) människor som bara har som jobb att skrämma upp oss vanliga (lite sadistiska som går dit) människor.
Men nej. Inte riktigt min grej...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar