Älskade barn.... Förlåt!

"Kan ni, snälla, bete er som normala barn......"

Vad är det för sak att säga till sina barn? Den skyldige? Jo, jag. Det händer att jag säger så till mina barn men jag ångrar mig alltid direkt efter jag sagt det. Vadå normala för det första? Vad är normalt då tänker jag? Att barnen ska förväntas sitta still och tysta i en bil när vi åker lite längre? Att barnen inte klättrar eller springer på ställen där de inte bör klättra eller springa? Är det det normala? Inte vet jag, men en sak vet jag!

Jag älskar att min lilla tös är sig själv! Att hon inte alltid följer strömmen. Att hon kan leka ensam men samtidigt ha hur kul som helst. Att hon vågar säga nej när det är något hon inte vill. Att hon vågar säga vad hon vill. Att hon fortfarande tycker om att kramas och pussas med mamma och pappa bland folk (Fast det kanske dröjer innan sånt blir pinsamt iofs).

Jag älskar att hon inte är "normal", vad nu det menas. Men ni vet, hon kan ställa sig och dansa mitt i nordstan med blicken någon helt annanstans. Hon skrattar högt och föreställer sig inte. Hon dyker upp hemma med ett paket med glasspinnar från glassbilen, som hon delar med alla grannbarn, som hon tydligen hade köpt för sina pengar hon fått i present. Utan att fråga eller säga något innan ska tilläggas. Hon säger vad hon känner. Som när hon vägrade att lära sig cykla och jag undrade varför. "För du skrattar bara när jag försöker".. Aj, lilla älskade fina tjejen!! Förlåt!! Men tack, tack, tack, för att du hjälper mig att bli en bättre mamma genom att tala om hur du känner för mig!! 

Ja, hon plockar andras blommor (jobbar på att få bort det), hon har rivit sönder grannens post (sorry för det), hon tänker ofta ofta inte längre än näsan räcker utan hittar på hyss som om hon provspelar för en Astrid Lindgren figur. Hon är extremt spontan, på både gott och ont..

Men frågan är: Vad vill jag ha sagt när jag säger åt barnen att vara mer normala? Jag hoppas att lilleman forsätter sin väg, utan att behöva bry sig om att vara "normal" han med. Killen med det mest 

underbara skrattet man kan tänka sig! 

Nä, älskade ungar! Var den ni är! V, M och M.. Lyssna aldrig.. ALDRIG.. om någon skulle säga till er att ni borde bli mer normala! Inte ens när jag säger det! Okej?

För "normalt", det betyder ingenting! Och jag ska bli bättre, jag lovar! Vet ni varför? För ni är värda allt! Och jag är inte perfekt, men jag ska göra allt i min makt för att bli en perfekt mamma till ER, hur lång tid det än tar!

💖💖💖

Å-å-å-åka pendeltåg

Idag var jag, min mamma och de två små på en liten tripp in till den stora staden för att försöka räkna ut exakt hur lång tid det tar att ta mig till det nya jobbet, kollektivt. Vilka bussar osv. Att åka kollektivt är uppenbarligen rena vetenskapen för en som knappt åkt tåg sen jag tog körkortet. Jag passade även på att gå in till nya jobbet och presentera mig. De två killarna, vilka jag kommer att jobba ihop med verkar hur trevliga som helst, vilket gör mig lite mindre nervös inför måndagen om en vecka. (Vet inte hur poppis jag var dock, med tanke på att barnen var med mig därinne och lekte pirater eller vad det nu var de höll på med).

MEN, att åka tåg med mina minsta, byta till rätt buss och gå den korta biten till slutdestination var tamejfan ett rent äventyr bara det. Ni vet att jag skrev ett inlägg för ett tag sen om hur mina barn beter sig bland folk. Idag så var det som att de såg världen för första gången, åkte tåg för första gången, åkte buss för första gången, såg en staty för första gången, gick på en trottoar för första gången. Har jag missat något? Har mina barn levt under en sten hela deras liv? På. Riktigt! Jag undrar verkligen hur mycket de missat i sina 6 respektive 3 år! Folk måste trott att detta var första gången de var ute i civilisationen! Som små bedårande apor so rymt från en djurpark.. typ..

Okej, jag överdriver väl en smula. Men efter några timmar gav jag upp. Jag tröttnade på min egna röst, som dessutom blev mer och mer gäll för varje minut. (Folk undrade nog om det var första gången JAG var ute i civilisationen till slut)

Vi kom hem, efter en vansinnesfärd i affären också. Ja, exakt så, för så fort de små liven fått varsin mini kundvagn så var racet igång. Det är inte ofta jag får ogillande blickar och så när vi är någonstans men det löste barnen idag ser ni.

Ja det är väl så det är nu. Livet med 3 barn, varav 2 av dem är såpass små att de skiter fullständigt i vad andra folk tycker och tänker.. 

Håkan Hellström levererar!

(Mycket kärlek ett tag där)

Det var min första riktiga konsert. Jag har vart på Liseberg och sett när vissa artister spelat, ni vet, när det har varit flera artister där. Men aldrig varit på en riktig konsert. (Jo, jag var på Anastacia någon gång i det förflutna på scandinavium, men eftersom hon aldrig varit min favorit så minns jag faktiskt inte så mycket från den kvällen)

Håkan var absolut värt pengarna. Det är inget snack om saken. Vi hade dock ståplatser och J, som varit på sin beskärda del av konserter, sa att det är ännu bättre med sittplatser då man ser hela folkhavet när de går loss och sjunger med i alla låtar. Vi hamnade dessutom mitt i en klunga, med långa killar som skymde sikten lite och man kan väl säga som så att de var inga stämningshöjare direkt. Ni vet, de klappade händerna lite försynt och stod och log.

Jag ville ha allt! Det som jag sett på youtube! Det var en tjej i mitt sällskap, S, som släppte loss så hon höjde definitivt stämningen. Och J hade sina stunder han med. Ibland kunde man höra resten av publiken skråla med i låtarna och de stunderna var gåshud på sin plats. Jag kunde väl sjunga med i vissa jag med, men något hoppande eller skrikande blev det inte.

Om jag skulle fått bestämma så skulle vi typ stått längst fram, tillsammans med riktiga Håkan-fans (alltså jag tvivlar inte på att de andra var riktiga Håkan-fans, utan jag menar att jag ville infiltrera mig med de där människorna som kan varenda ord i texterna, där jag skulle kunna sjunga med i det jag kunde, utan att kunna höra min egna röst!) Förstår ni vad jag menar? 

När "Valborg" spelades (den enda låten alla kan texten till, vare sig man är inbiten fan eller inte).. Då var det gåshud, trots att jag hörde min egna och J:s röst högst, men man hörde även varenda kotte sjunga med och det var mäktigt. Och när J lyfte upp mig på axlarna när "Känn ingen sorg för mig, Göteborg" gick igång. Klart att det var häftigt! Och självklart när fyrverkerierna sattes igång under någon låt jag tyvärr inte vet titeln på, men tror alla Håkan-fans vet vilken låt jag menar för enligt J så brukar det vara under den låten fyrverkerierna sätts igång.

Ja, det var mäktigt i sina stunder. Nej, jag såg inte Håkan en enda gång, förutom på tv-apparaterna (nackdelen med att vara så kort och hamna mitt i ett folkhav där 90 % av folket var längre än en själv). Ja, jag kan absolut tänka mig att dyka upp på fler av hans konserter om det blir några.

På det hela så var det en grym kväll!

Hjärnspöken

Det är väl något alla har ibland? Ni vet, när man sitter och överanalyserar ett möte med någon, eller tänker på en viss sak någon har sagt för längesen, som liksom fastnat i ens medvetande och vägrar släppa taget. Och till slut sitter man där och undrar: "Hände det där egentligen? Eller har jag framkallat ett minne som inte ens finns?"

Eller när man sitter ensam hemma i mörkret, man kanske är på väg att gå och lägga sig. Och varje ljud påminner om den värsta skräckfilmen.. Man riktigt ser framför sig hur någon står utanför köksfönstret med en halvkass mask på sig och stirrar rakt in. Vilket gör att man inte under några omständigheter vågar sig ut i köket på hela kvällen. När knarrandet i sängen får en att hoppa till. När vinden drar med sig ljud som låter som skräckslagna folk som flyr från... typ.. zombies.. aa eller nåt.

Eller de där hjärnspökena som får en att tro att det absolut värsta kommer att hända. Att ens hem ska brinna upp medans man är borta, och man kommer hem och allt är som vanligt att man nästan blir misstänksam. Att varje gång mobilen ringer på jobbet, att det ska vara dagispersonal eller skola som talar om att det har hänt ens barn något riktigt hemskt. Man får hjärtklappning när mobilen ringer och det är hemligt nummer. Nope, bara tandläkaren som vill omboka ens besök.. Puh.. Inget hemskt den här gången heller.

Eller när man riktigt känner att man är ovälkommen hos någon, pga ens egna små hjärnspöken som känner sig sammansvetsade med surtanten självkänsla. (De har ett bra samarbete de där. Hon sitter säkert där och fnittrar lite elakt tillsammans med hjärnspöket och röker i sin pipa. Jag ser framför mig hur de gnuggar händerna och petar varandra i sidan och skrattar rått åt allt elände de ställer till)

Och så har vi det lilla hoppet inom en som kämpar och slåss tappert mot hjärnspöken och surtanter. Underlägsen men med en kämparglöd som få besitter.  Tron på dig själv, också underlägsen men tillsammans med hoppet, ödmjukheten, empatin, kärleken och alla de andra härliga känslorna så är de starka! Så oftast vinner de till slut över hjärnspökena. De vinner dessutom överlägset och tur är väl det, då hjärnspökena lätt kan etablera sig och bygga bo i ens sinne annars. 

Så vi säger hej då till dessa knepiga varelser för den här gången. Ibland kan det dock vara trevligt att drömma sig bort lite. 

Ska mannen eller kvinnan fria?

Det var en kille som gjorde en liten egen undersökning på facebook. Han frågade om vem folk tyckte skulle fria i hans förhållande. Båda vill gifta sig, men båda ville också att den andre skulle fria. Så till slut så frågade de facebookvännerna. Det slutade med att majoriteten tyckte att han skulle fria. Jag röstade också. På att han skulle fria.

Frågan är varför röstade jag så? Mitt enkla svar är att jag en gång i tiden gick i samma klass som den här långa personen. Alltså kände jag honom en gång i tiden (Jag kan inte påstå att jag känner honom längre, han har flyttat för längesen och de enda vi ser av varandra är våra uppdateringar på facebook), men henne har jag aldrig träffat. Så det blev naturligt för mig att rösta så. Samtidigt så tror jag att jag hade röstat likadant om det var tjejen jag kände och inte killen. DET kan jag däremot inte svara på. 

Vi lever i ett samhälle där allt ska vara så himla jämnlikt. Mycket bra tycker jag iofs. Men ändå tycker jag att mannen ska fria. Eller? Jag vet inte, för jag hade inte tyckt att det var konstigt eller fel om kvinnan friade. På riktigt, jag hade inte höjt på ögonbrynen eller gapat förvånat.

Jag har vänner som gemensamt friat till varann. Jag har vänner där kvinnan friat. Jag har vänner där mannen friat. Jag har vänner som gjort det romantiskt. Jag har vänner som inte gjort någon stor grej av det alls. Och ingen gång har jag tyckt att det varit något konstigt.

När J friade till mig var det romantiskt samtidigt som det inte var det. Alltså, han hade hyrt ett hotellrum, vi skulle ha en helkväll bara jag och han, fixat barnvakt, jag fick välja vad vi skulle hitta på hela dagen kvällen mm mm. Han använde dock firandet av min 30-års dag som anledning till kvällen. Vi gick på bio, han lät mig shoppa loss (med att låta mig shoppa så menar jag inte att han normalt sett inte låter mig shoppa, tvärtom så nästan han skäller på mig när jag alltid shoppar till barnen istället för mig själv), så han tvingade mig in i alla möjliga affärer, och la tillbaka varenda liten grej som råkade vara till barnen. På kvällen så låg jag i sängen och J slänger något till mig. Jag trodde det var en twix (Det var guldfärgat papper) och sken upp. (jag hade en period där det var min favoritgodis). Men så tog jag upp den och insåg att detta var något annat. Öppnade den och i asken som var inuti låg en ring. Jag tittade på honom och han säger: "Ja... Vill du eller"? Tja... okej då.

Så nu är vi förlovade men har inte kommit så mycket längre.. än..

Summan av kardemumman: Såklart att det inte spelar någon roll vem som friar. Men uppenbarligen så hade jag röstat på mannen. (I ett homosexuellt förhållande så hade jag förmodligen röstat på den mest maskulina personen), så jag kanske har fastnat lite i det frörgångna när det gäller detta. Jag vet inte.

Konstigt hur man tänker ibland.

Och tack till personerna vars uppdatering på facebook gav mig något att skriva om idag. Hoppas ni inte tog illa upp att jag använder eran vånda över detta, i ett blogginlägg med typ 3 stycken följare. 

💕💕

Kan män och kvinnor BARA vara vänner?

Den eviga frågan. Jag har många killkompisar. Och en väldigt nära killkompis. Den enda av mina manliga vänner jag kan prata om ALLT med. Och man skulle kunna säga att vi är ett bevis på att män och kvinnor faktiskt kan vara bara vänner.

MEN, sen råkar det vara så att han är gift med min bästa väninna. och jag är fästmö till en av hans vänner. Så vi kanske inte är något bra exempel egentligen?

För mig handlar ju attraktion om att tycka om en person, som person. Förstår ni? Alltså, det som attraherar mig mest är personligheten. Och jag älskar den här människan, som en kompis. Det finns liksom inget annat där. Inte för att han inte är attraktiv, men det är ju samma sak från hans sida. Han är inte ett dugg attraherad av mig. Och det är inget vi normalt sett reflekterar över. Det bara är så.

Vad säger att vi inte kunde blivit attraherade av varann om båda vart singlar? Mitt svar på den frågan skulle kunna vara: "Han har liksom blivit som en bror". Fast det är inte riktigt sant det heller. För det vi pratar om, så skulle jag inte kunnat prata med min bror t ex.

Vi har festat ihop, utan våra respektive. Vi har haft filmkvällar ihop, utan våra respektive. Han har funnits här för mig många gånger. Och jag skulle tro att han är den enda killen som min fästman skulle känna sig trygg med att jag festade och hade filmkväll med alldeles ensam. Samma sak när det gäller hans fru.

Det kan vara så att vi är för lika...? Många gånger har jag sagt att K (hans fru) har hittat en manlig version av mig, och J har hittat en kvinnlig version av honom. Så kan det vara.

Men jag har alltid trott att män och kvinnor BARA kan vara vänner. Oavsett om man är singel eller ej. Varför inte? Sen finns det en hel massa filmer som bevisar motsatsen, men det är ju bara film. Hur kul skulle en film bli om det bara handlade om en man och en kvinna som var vänner liksom?

Jag tror att min hjärna är lite överarbetad för tillfället, så förmodar att det blir en senare inlägg om fortsatta spekulationer.

Så godnatt!

Att leva i nuet

Det sägs ju att man ska leva i nuet. Som Pumba så fint föreslår: "lämna det bakomflutna före dig". Och man ska inte tänka för mycket på framtiden heller, ni vet, drömma alldeles för stort t ex. Ta en dag i taget.

Jo, men visst. Fast hur gör man då? Jag är inget stort fan av att älta det förflutna, för oftast är det ju inte de trevliga minnena man ältar, utan snarare något man ångrar. De fina minnena får man gå tillbaka till emellanåt tycker jag, fast det är nog lätt att fastna där också. Tänka att så där vill jag ha det igen, men det är inte lätt att återskapa något som redan har hänt. Så att man får exakt samma känsla.

Jag sitter ofta och tänker på hur mycket jag ångrar vissa saker. Sen kommer jag på mig själv och tänker att det går ju inte att ändra på nu ändå! Släpp det liksom. Det enda man kan göra där är att blicka framåt och bestämma sig för att inte hamna där igen. 

Alltså, säg att jag blir riktigt riktigt arg och det enda jag känner för stunden, är att kasta iväg några glas i väggen, för att det känns såå skönt. Ljudet av krossande glas är som balsam för själen när man är ursinnig, i ca en halv sekund. Vad händer sen? Jo man ångrar sig. Sen måste man plocka upp skiten efter sig. Då kanske man ska tillåta sig att tänka till någon sekund innan. Fråga sig själv om det är värt det. Nej, det är inte lätt att vara rationell i en sån situation, men tro mig, man lär sig. För bara några år sedan var jag bra mycket mer destruktiv än idag. Men efter all glas splitter jag varit tvungen att plocka upp, efter all heshet jag varit tvungen att genomlida pga höga utbrott genom mitt 35-åriga liv så har jag till slut lärt mig att det inte är värt det.

Äntligen! Tänker förmodligen alla personer som kände mig som ung. :D "Man kan inte lära en gammal hund att sitta"... Kanske inte, jag har aldrig testat, men jag är fortfarande formbar. Jag lär mig varje dag. Att hantera situationer på ett annat sätt än förra gången. 

Sen är jag långt ifrån perfekt, om någon skulle tro att jag trodde det. Jag gör fortfarande misstag, oftare än jag vill erkänna. Jag får fortfarande mina utbrott, men de är inte längre lika vildsinta och destruktiva. Man måste ju växa upp nån gång så att säga.. hehe..

Idag drar jag, J.F och alla kids till Liseberg och gör några misstag. Typ spela för mycket på hjulen, åka karuseller tills vi mår illa och lägger alldeles för mycket pengar på mat som inte kommer bli uppäten!

Att välja sina strider

Ibland känner jag att det enda vi gör här hemma är att bråka. Ni vet, det gamla vanliga, gör inte si och gör inte så. (Till barnen, oftast, men det händer ibland att jag och J säger samma sak tilll varandra). Då är det ibland lätt att man låter vissa saker slinka förbi. Som att de får vara uppe en stund till, trots att det var läggdags för en halvtimme sen, eller att de får en glass till, även fall de åt en för en stund sen. Eller låta den äldste spela lite längre än vanligt ibland.

Det gäller även bråken mellan mig och J. Jag har t ex slutat att tjata och gnälla om hans spelande. För det mesta, ibland biter jag mig i tungan när det kommer ut en liten pik vid fel tillfälle, när han inte ens förtjänar det ni vet. Jag insåg, efter långa 6 år tillsammans att det inte är värt att bråka om. Han kompromissar lite, spelar oftast inte förrän barnen lagt sig. (Däremot behöver de inte alltid ha somnat uppenbarligen, då är det ändå jag som får ta det och det är såklart inte alltid rättvist, då lilleman gärna testar gränserna lite extra på kvällarna när det är dags att sova). Men han spelar inte längre hela dagarna så det får jag ändå vara nöjd med.

Så vissa bråk är inte ens värda att lägga tid och energi på. Man får välja sina strider helt enkelt. Många gånger när jag är jätte irriterad på barnen eller J så sätter jag mig och bloggar. Om något helt annat än det som irriterar mig förstås, så att jag får fokusera på annat en stund. Och efter ett inlägg eller två så är läget lugnt igen. Så man kan nästan säga att mitt bloggande är lite som terapi.

Ibland kan småsaker bli så väldigt mycket större för att man väljer att göra det till en stor grej. Som om man bråkar med en vän eller bekant, det gäller inte bara familjelivet. Vad är det egentligen som är värt det? Orkar man verkligen att gå omkring och lägga all sin dyrbara energi på det? Och all tid som går åt ältande och analyserande? Nej, det är inte värt det. Vara vänner med alla, det går inte. Att vara trevlig mot alla tycker jag ändå att man kan vara, det är inget som kräver jätte mycket energi. 

Det är bara min åsikt såklart och som med allt annat har alla rätt till sin egen åsikt även fall man inte håller med mig. Det är sant!! ;)

Villa Volvo Vovve

Visst har jag en dröm, att någon gång i framtiden få möjligheten att bo i ett hus. När jag vid 23 års ålder fick mitt första barn hade jag tankar om att jag, inom 10 år i alla fall, skulle bo i ett hus, ha fler ungar, ha bil mm mm, ja leva "vuxenlivet" på riktigt.. (Alltså när jag och V:s pappa separerade så fanns det inget som kunde få mig att tro att jag någonsin skulle träffa någon ny, vilket jag var helt nöjd med. Jag hade ju V, vem behövde en man liksom?) 

Här sitter jag nu, 12 år senare, har en blivande man (Jo, han är en man redan nu, jag menade ju såklart blivande make), 3 underbara ungar, bil (ingen volvo dock), var extremt nära på att köpa hund för ett tag sen, men i och med jobb byte så sket det sig. Vi bor i hyresrätt, vilket är sjukt mycket dyrare än hus MEN det är som det sig bör, vi har icke råd med handpenningen till ett hus. (Och det är tydligen inte lätt att spara ihop till det heller, våran boendekostnad ligger på ca 10 000 redan nu, med el och vatten inräknat) Vi bor i en parlägenhet, 4 rum och kök, villket betyder 3 sovrum, 1 vardagsrum och ett kök. (Lite missvisande tycker jag, men det är ju inte jag som bestämt hur en lägenhet ska benämnas, rum räknat, så att säga)

Vi bor så nära hus som det går. Alltså, balkong på ena sidan, uteplats med en söt liten trädgård på andra sidan (den hade varit söt om vi bara hade lyckats med att så ordentligt med gräs istället för dessa små grästovorna lite här och var). Lägenheten är en etagelägenhet med ett finare ord. Alltså två våningar. Och trevliga grannar. (Inte för att det kanske är självklart bara för att man bor i hus iofs. Jag räknar dessutom två av hushållen, eller ja personerna i dessa hushåll, till min skara av nära vänner och det gör ju sitt såklart när jag skriver trevliga grannar. Men även de andra i området är oftast trevliga).

Men anser ändå att jag kommit lite längre än vart jag var när jag fick mitt första barn. När vi separerade flyttade jag hem till min syster ett tag, och även om det var en riktigt rolig tid (hon var också ensamstående med ett barn på den tiden), så längtade man såklart alltid efter något eget. Har bott på ett ställe till innan jag flyttade till detta området för ca 10 år sedan. Men något hus lär det inte bli på ett tag. Trots att jag redan är 35 år fyllda. Vi får väl se vad som händer när barnen blivit lite större.

Jag stormtrivs ändå här, om det inte hade varit för den höga boendekostnaden. Hade man frågat J så hade han varit nöjd om de bara installerade fiber här. Man kan inte påstå att han är svårflörtad iaf, min man.

Så villa, volvo och vovve får vänta helt enkelt. På återseende de 3 v:en.

Självkänsla

Det är en märklig figur. I vissa människor så sitter hon snällt och, kanske virkar i sin gungstol, pekar ut allt bra personen i fråga är bra på. Fokuserar liksom på det och bryr sig inte nämnvärt om det personen inte råkar vara lika bra på. En trevlig tant verkar det som. (Förutom de dagar hon råkar ha en dålig dag förstås) 

Jaha, så har vi tanten som sitter inuti mig, och många många andra. Hon virkar inte bara, hon sticker oss med virknålen och hävdar att hon försöker göra oss till starka personer genom att peka på våra svagheter, framförallt när vi för en gångs skull känner oss ganska säker på en uppgift. "Ja, jo, det var ju himla duktigt av dig att du klarade av detta, den här gången. Inget som säger att du kommer klara det igen. Tänk nu på hur det gick när du skulle hålla ett föredrag i skolan och du började stamma, inget du vill ska hända nu eller hur" Ja så håller hon på. Kan aldrig riktigt vara glad för ens skull. Tråkigt tycker jag. Och tyvärr tycker inte jag att hon gör något bra jobb med att göra mig starkare i alla fall.

Så vad gör man då för att boozta ens självkänsla? Ja, jag har ju skrivit om hur ens inställning till saker och ting kan hjälpa en att tänka lite mer... positivt.. men ibland går det inte att ljuga för den där tanten. Ska man då sätta hårt mot hårt? Ni vet, peta tillbaka på tanten, stirra henne stint i ögonen och väsa aningens hotfullt: "Jag tänker fortsätta försöka med detta tills det blir rätt, DU, du ska bara sitta där och hålla tyst och se på medan jag erövrar världen"... typ.. vi kanske ska börja lite småskaligt som att försöka oss på en svår maträtt eller något, vi behöver ju inte erövra världen det första vi gör. Men ambitionerna kan ju alltid finnas där. Eller ska man kanske bara ignorera tanten? Tror det blir svårt då hon tyvärr råkar vara en del av oss. 

Alltså, eftersom jag råkar ha surtanten till självkänsla så är jag förmodligen helt fel person att rådfråga här.  Jag önskar att jag visste svaret på den frågan. Jag önskar att alla med låg självkänsla kunde få ett lätt svar. Men vi fortsätter med vårat sökande samtidigt som alla de, som fått den bra tanten tilldelad sig, har sina egna problem som jag önskar att de hittar svaret på hur de ska lösa.

Kärlek till er alla därute, vare sig ni tycker om er själva eller ej. Ta er tid att tänk efter hur många ni har omkring er som älskar och bryr sig om er!

Gonatt gott folk

Dåligt samvete och konstant oro

Mitt samvete har visat sin nuna bra mycket mer sen jag fick barn. Framför allt det dåliga samvetet.  Ni vet, dåligt samvete för att barnen måste gå så långa dagar på förskolan, för att man måste jobba, för att klara av räkningar och mat. Jag jobbar av en god anledning, men ändå tär samvetet på mig varje dag. 

Det finns liksom inte mycket man gör i livet utan att jag får dåligt samvete gentemot barnen. I förrgår glömde jag borsta deras tänder. Dåligt samvete. Igår fick de äta en hel massa glass, alltså mer än vanligt. Hej dåliga samvetet. Jag höjer rösten lite väl mycket ibland. Dåligt samvete. Jag sätter på en film till dem när jag inte orkar med tjafset på kvällen så får de somna till den. Oj dåligt samvete. Jag sitter med mobilen när jag är på lekplatsen med dem. Wow, dåligt samvete. Sen de där grejerna som man gör för deras egna bästa: Som när jag skäller på dem när de helt uppenbart utesluter någon när de leker. När man tvingar upp dem på morgonen för att de ska hinna vakna innan de börjar skola/förskola. När jag säger åt dem att de åtminstone måste smaka på maten innan de dömer ut den. När jag intte köper en katt som de vill ha. När jag tvingar dem att ha hjälm på sig. När jag skäller på dem när de försvinner.

Ja, ni vet det dåliga samvetet. Och oron.. Man oroar sig tamejfan hela tiden. Det räcker med ett positivt graviditetstest, så kommer oron och samvetet som ett brev på posten. (Okej kanske inte som ett brev på posten, men en notis på facebook då?) "Glöm inte bort allt hemskt som kan hända ditt/dina barn! Tänk på att uppfostra dem rätt, läs gärna allt om dessa perfekta mammor som skriver sitt i sociala medier, i kampen om att få de andra mammorna att liksom gömma sig av skam för att de inte ammar, eller för att de sitter med sina mobiler liiite för mycket, eller för att de köper färdiga barnmatsburkar istället för att laga egen mat till de små, eller för att de väljer att skaffa barnvakt lite då och då för att få lite egentid"...

Nej!! Jag kan leva med mitt dåliga samvete och min konstanta oro så länge mina barn mår bra. Och jag ska säga er att mina barn är hur lyckliga som helst när de får spendera en helg med mormor och morfar eller farmor och farfar. De har aldrig någonsin klagat på om mitt hem är stökigt (barnen alltså). Jag ammade ett litet litet tag men insåg ganska snart att det inte var värt det, då de skrek sig fördärvade fram tills den magiska ersättningen dök upp. De äter minst en glass var varje dag på sommaren. Japp, det ni.

Jag skulle vilja säga till alla föräldrar därute att ni är fantastiska. Slopa det dåliga samvetet, behåll oron dock.. (Känns som att den behövs när man minst anar det och om jag ska tro mina egna föräldrar så kommer den aldrig att försvinna ändå, hur gamla era barn än blir).

INGEN känner era barn bättre än ni!! Glöm inte det. Alla barn är unika, och vissa barn har speciella behov. Skit i vad andra tycker och gör det ni vet är bäst för just era barn!

Så lovar jag att jag ska försöka leva upp till detta också! :)

De bästa!!

Finns det något finare än barn som sover? Ibland kan jag smyga in till samtliga 3 barnens sovrum och bara titta på dem. Fast det räcker oftast inte. En puss på kinden är ett måste innan jag lämnar rummet. Tystnaden, den ljuvliga tystnaden. Små små snarkningar. Tunga, djupa andetag. Rufsigt hår, pyjamas, dessa söta små nattplaggen! Uttryckslösa ansikten. Rena och väldoftande.

Och att få duscha sommarsmutsiga barn! Den äldsta duschar själv, vilket inte är så konstigt. Han är dock 12 år. Men när han kommer upp och drar med sig den där rena doften. Underbart. De minsta duschar gärna själva också. Men jag måste uppehålla mig i badrummet för att övervaka. Och doften som kommer när sommarsmutsen rinner av dem! Den skulle man haft på flaska! Och helt rena, nybadade eller nyduschade barn. När man ser deras ansikten för första gången den dagen. Ni vet, det sägs: "Smutsiga barn är lyckliga barn". 

Och lyckligast är de när de får leka ute i solen, även i regn om de får bestämma. De ser ut som trollungar allihop. Mina barn plus alla grannbarnen. Sommarblekt hår, rufsiga efter hjälmar och svett, smutsiga knän och smutsiga fötter. Kladdiga händer och munnar efter glass. Rosiga kinder. Underbara leenden! Små sår lite här och var. Plåster på de större såren. Gräsfläckar på kläderna. Ja, listan kan göras lång. Och jag njuter av varje sekund!

Och visst, de bråkas och kivas. Mest hela tiden. Och, ja, det kanske inte är det roligaste man hoppas på att barnen ska hitta på, men de är barn. Vi vuxna säger åt dem, vi vuxna försöker förklara varför man inte säger och gör på vissa sätt och ibland känns det som ett ekorrhjul. Samma visa varje dag. Men så kommer stunderna då de bestämmer sig för att tycka om varandra igen. Och det är de stunderna man kommer att minnas. För när de är vänner, så är de bästa vänner.

Sommarens guldkorn: Barnen! 

Ibland blir det bara fel!

Ibland gör man saker som man inte riktigt tänkt igenom. Ibland gör man saker spontant som tyvärr inte alltid är så genomtänkt, därav det spontana. Ibland blir det fel helt enkelt.

Jag anser att jag är en person med sunda värderingar och tankar. Men det blir fel ibland ändå. Jag vill alla väl, ändå händer det att jag säger eller gör något som kan såra. Eller uppfattas på ett helt annat sätt än det var tänkt. Ni vet, den mänskliga faktorn. 

Det händer att jag glömmer att höra av mig. Det händer att jag läser ett sms och verkligen har som intention att svara, lite senare, men lite senare blir helt plötsligt till flera dagar. Det är inte så att jag medvetet tänker att jag ska skita i att svara alls. Det händer att saker blir bestämda, som sen inte sker för att jag blev trött eller glömde bort det eller att den andre personen är för trött eller hade glömt bort det.. No hard feelings.

Ibland klickar jag inte med vissa. Alltså, jag kan tycka att personen i fråga är hur trevlig som helst, men att umgås ensam med honom/henne skulle bli lite konstigt, antingen för att vi inte har något gemensamt eller pga våra värderingar går så mycket isär att det är svårt att hitta något passande att prata om. Jag vet inte vad det är som gör det, men det är väldigt väldigt sällan så att jag inte tycker om personen. Det krävs en hel del för att en person ska få mig att inte tycka om henne/honom. Eller om jag träffar en person genom en vän, vi kan umgås och ha hur trevligt som helst tillsammans, men att umgås själv med människan kanske inte alltid funkar. Då är jag ändå en väldigt lätt person att komma nära, men så är det, man kan inte klicka med alla.

Och den där känsliga frågan, när är det okej att tala om för den andre personen om man blivit sårad? Finns det liksom någon osynlig gräns man måste ha nått i bekantskapen? Eller har alla så olika uppfattningar om vad som anses vara okej att bli ledsen över, att det blir svårt att öppna sig såpass för att säga till, att jag tyckte inte att det var okej! 

Jag menar, alla människor tycker ju olika. Jag kanske blir ledsen över att bli utesluten ur ett känslosamt "tacktal", där personen basunerar ut hur underbara vissa människor är, trots att jag ställt upp till 100% och anser mig vara värd att nämnas också. Medans dessa andra personer kanske inte alls känner behovet att namnges. Samtidigt som personen som visar sin tacksamhet kanske inte alls hade för avsikt att glömma mig....? En person som blir ledsen över att inte bli bjuden på en grej där alla andra i bekantskapskretsen är bjudna, den personen kanske inte tycker att det är en stor grej att avböja nästa grej när hon/han faktiskt blir bjuden på. Vilket i sin tur kanske sårar de som har bjudit in.. 

Det är en jäkla balansgång det där. Därför uppskattar jag när folk är ärliga och talar om för mig när de tycker att jag gjort fel, oavsett om det rör sig om att missförstånd eller om jag bara inte tänkt till! (Även fall jag uppenbarligen behöver träna på att tala om för folk själv om det är något :P)

Ärlighet varar längst... Eller?

En bra inställning till livet ger dig bättre förutsättningar

Låt mig fråga. Kan ens inställning påverka händelser och situationer till det bättre/sämre?

Jag har ett exempel. När J går upp på morgonen så är han trött. Dödstrött om man ska citera honom lite snyggt. Hans morgonhumör vill man helst slippa. Grymtar, gäspar, mumlar surt mm mm. Att gå upp med barnen på en helg är rena pinan för honom. Han är ju såå trött.

Jag å andra sidan räknar mig själv till fenomenet "morgonmänniska". Jag går upp med barnen 99.5 % av tiden på helgerna. Jag ska tala om en sak, att även om jag råkar vara morgonmänniska så uppskattar jag att få sova tills jag vaknar av mig själv enormt mycket. Skillnaden på mig och J är att jag tycker inte barnen ska behöva lida av mitt morgonhumör bara för att jag valt att lägga mig sent en fredagskväll. Jag kan vakna grinig, trött och irriterad, men jag väljer att svälja det och bestämmer mig helt enkelt för att bli på bättre humör. 9 av 10 ggr fungerar det.

J verkar dock inte riktigt tro på det. Att man med ren viljestyrka kan ändra sin inställning bara sådär, speciellt om man som han själv säger, har en sömndrift som är så mycket starkare än allt annat. Och det kanske stämmer. Jag kanske råkar besitta en starkare vilja än honom. Men jag råkar också veta att de dagar när han vaknar och tänker: "Detta kommer att bli en skitdag", då blir det oftast det. Men de få ggr han vaknar och tänker "Idag ska bli en bra dag" (detta var under perioden då han hade ett jobb som gjorde att han ofta hade barnen hemma på dagarna, då han oftast jobbade kväll), då blev det minsann en helt fantastisk dag. Vet inte om han skulle erkänna det, men jag vet vad jag minns.

Jag tror på att inställning kan ta dig långt. Se bara på de dagar då vi varit en man, eller flera män kort, på jobbet. På mitt jobb blir det utan tvekan väldigt jobbigt när vi får bortfall i arbetsstyrkan. Där gällde det definitivt att gå in med inställningen att vi kommer lösa detta, utan problem. Vi får jobba lite längre, ja, men det finns inget som vi inte kan fixa. De ggr som det har varit "snöstorm" har blivit långa, blöta och jobbiga dagar, men medans resten av staden stod still och handlingsförlamade (det fanns såklart undantag där med, som med allt) så körde vi på. För att vi vaar tvungna. Pensionärerna behövde sin mat, och vi skulle banne mig ut med den! Inget snack om saken. Och det är klart att vi löste det. Med rätt inställning dessutom.

Om jag går in i en tävling med inställningen att jag ska vinna, så händer det att jag faktiskt vinner, men går jag in med inställningen att jag ändå kommer förlora, ja då kommer jag ju inte att ge allt jag har, och då minskar chansen till vinst avsevärt.

Allt kan självklart inte styras av ens inställning, men varför inte ha en bra inställning och göra det bästa av situationen. Man kan nog ha bra mycket roligare på vägen, om inte annat!

Hemresa med gamla godingar!

"There is no place like home". Det stämmer såklart in på mig också. Hemma kommer alltid vara bäst, men det finns ett uttryck till som stämmer bra in då: "Your home is where your heart is". Det finns en del platser som nästan känns lika hemma som här. Där jag liksom kan slappna av och inte behöva föreställa mig. Gå ifrån en stund om jag känner att det skulle behövas. Hemma hos J.F är en av de platserna. Och även fall det är obeskrivligt skönt att komma hem så känns det alltid lite vemodigt att åka därifrån.

På den 3 1/2 timmar långa resan ljöd spotify med gamla godingar. Det får mig att minnas tillbaka till när man var ung och bekymmerslös (Inser man nu, då fanns det en hög med bekymmer som kändes som världsproblem). Som när Nazareth kom på med låten "Love Hurts", jag minns mycket väl att jag var helt säker på att den låten var skriven bara till mig, texten passade ju så bra in på mina känslor. (Jag var säkert den enda i hela världen som kände så). Och "My heart will go on", jösses, i samma veva som "Titanic" hade biopremiär hade jag och just J.F träffat 2 godingar från Norge och självklart kunde man återigen relatera till texten (Jo, alltså, det blev en egen tolkning av texten kan man säga, för ingen av dess norska killarna drunknade i ett kallt hav.. vad jag vet i alla fall) Ja, ni vet, den unga kärleken. Träffades en gång, blev förälskade och brevväxlade en tid innan man gick vidare. (Japp, så gammal är jag, brevväxla var något av det roligaste som fanns på min tid).

Jag och E (min absolut äldsta vän) hade en period där vi var helt besatta av tanken på att bli kända och vi trodde på fullaste allvar att vi skulle bli det genom att göra en cover på "Vill ha dig" med Freestyle. (Ja, jag är också ganska glad att vi släppte tanken på det då jag har en fruktansvärd scenskräck och hade förmodligen lämnat E alldeles ensam där uppe, vilket hade blivit katastrof för vi hade ju övat på olika delar av låten). Hur som helst så hindrade inte det mig från att sjunga med för fulla hals när den sattes igång i bilen! 

Ja, gamla godingar är bra, speciellt om man känner sig lite nostalgisk.

Tankar om kärlek

Att få känna sig älskad är tyvärr inte alla förunnat. Jag tror att de flesta har någon som älskar dem, det tvivlar jag faktiskt inte på, men att känna det själv, det är en helt annan sak. Jag känner mig oftast älskad. Mer eller mindre. När de där två jag skrev om igår tittar in som hastigast, t om med då så känner jag innerst inne att jag är älskad av någon långt där ute, förbi all självförakt och osäkerhet. Det är de personerna som får mig att ställa mig upp ännu en gång.

Just idag har varit en otroligt vacker dag, full med kärlek tillsammans med barnen, J.F och hennes fantastiska barn. Några kärleksfulla sms från den finaste människan på jorden, min syster, var som grädde på moset (vad är det för talesätt? Vem skulle egentligen uppskatta att slänga på grädde på moset?) Hur som helst så hoppas jag att jag varje dag lyckas visa min uppskattning för alla de personer jag bryr mig om. För det är viktigt för mig. Att finnas där på samma sätt som vissa finns där för mig.

Kärlek är väl ett ganska starkt ord enligt många, eller menar de kanske bara ordet älska? Att älska någon är stort och att säga det till en annan person är enormt, det ska såklart inte bara slängas iväg hur som helst.

Men det finns så mycket mer än personer som jag anser mig älska. Ni vet, som sommaren (nu fick jag den låten på huvudet också), den älskar jag men precis som med allt annat så finns det alltid något med det man älskar som man tycker mindre om. Som typ insekter, ja jag vet, de har sin plats i livet och sin funktion i naturen men jag behöver fortfarande inte tycka om dem. Och med sommaren så dyker de upp som på beställning (likt en finne när man slängt i sig för mycket choklad). Eller dillchips! Jag vet, en konstig sak att slösa sin kärlek på, men så är det. Den är inte alltid sund, den där kärleken. 

Vad jag egentligen vill ha sagt är att älskar man någon, eller något för all del, ge inte upp det. För något! Om den/det inte skadar dig vill säga. Jag kan verkligen inte sitta här och skriva att jag tycker att du ska hålla fast i alkoholen som du älskar om du råkar vara alkoholist. Eller stanna kvar i ett destruktivt förhållande för att du älskar honom/henne. Det vill jag inte råda någon till. Att man förknippar kärlek med beroende är ett stort misstag. Men ett väldigt lätt misstag. 

Kärlek i den renaste form vare sig det är med sin partner eller mellan familj eller mellan vänner: Ömsesidig respekt. Förtroende. Att alltid kunna vara sig själv. "Delad glädje är dubbel glädje, delad sorg är halv sorg" är ett bra uttryck som nog många kan relatera till och beskriver hur det borde kännas när man är med någon man älskar. 

Kärleken är underbar, om den hanteras på rätt sätt och inte blir tagen för givet.

Herr Ångest och Fröken Depression

Det är inte lätt att förklara med ord hur det känns när ångesten eller depressionen bestämmer sig för att göra ett besök. Jag skulle vilja jämföra dem med typ Jehovas vittnen, eller dörrförsäljare, eller representanter för radiotjänst eller nåt. De bara dyker upp, helt utan förvarning. Dvs de är inte hitbjudna. Och oftast är det väl inte så att man direkt välkomnar dem in på en kopp kaffe.. Fördelen med de som jag jämförde med är att de går oftast sin väg direkt efter avvisandet. Herr ångest och fröken depression ger sig inte i första taget.

De nästlar sig in vare sig man vill eller inte, och de är förbannat svåra att bli av med. De sätter sig vid köksbordet och tar för sig av det de vill ha och diskuterar lite lätt om hur de ska gå tillväga för att påverka personen som mest. Jag skulle tro att herr ångest brukar vara den som gör sitt framträdande först. Sliter tag i en och säger med hes röst (vet inte varför, men det känns på något sätt att han skulle haft hes röst om han haft någon röst alls): "Tjena, jag är tillbaka. Du kommer väl ihåg mig, om inte kan jag lägga en stund av min dyrbara tid och påminna dig lite lätt? Inte? Nä, du minns mig ja. Se inte så rädd ut, låt mig bara ta hand om dig ett tag så kommer allt att bli bra till slut"... typ..

Det spelar nog inte så stor roll vad man har ångest om, känslan är nog densamma. Lite lätt illamående, dovt surrande ljud, golvet gungar lite, kallsvetten är ett faktum, pulsen får rekordfart, hjärtat dunkar så det gör ont i öronen, man blir andfådd och börjar hyperventilera. Japp, välkommen då för helvete, ångest, du är ju redan här så varför inte bekanta oss ännu en gång. Hänt något nytt det senaste? Jaha ja, du slänger in lite blodsmak i munnen numera. Ifall man nu skulle tycka att du tappat stinget..

Efter att herr ångest gjort sitt, gärna flera gånger under en period, då känner man att det är inte läge att umgås med folk, för ångesten har en tendens att slita sönder ens självkänsla såpass att, istället för att be om hjälp av ens nära och kära, tror man på fullaste allvar att man bara är en börda för alla andra. Verkar som att det är dags att säga hej till fröken depression! Hon smyger sig på, hon är inte riktigt lika rättfram och påträngande som sin vän ångest. Men hon är slug. Hon tar liksom vid där ångesten släppte taget och leker med ens känslor. "Du är inte bättre än någon (inte för att man kanske tyckte det innan, men hon säger det på ett sätt som får en att tro att man var självgod innan), dina vänner umgås bara med dig för att vara snälla, din familj pratar bara med dig för att de måste". Alltså ni vet, hon tycker om att förvandla en till den värsta martyren. Tycka synd om sig själv, men samtidigt så får hon en även att verkligen avsky sig själv såpass mycket att man förtjänar allt ont som hon försöker pracka på en. 

I dessa perioder är sova typ det enda man vill göra. Och gråta. Och berätta för hela världen hur man mår, men herr ångest och framförallt fröken depression sätter kvickt och effektivt stopp för det. "Le när du är med andra människor, men ha inte kul! Sätt dig tillsammans med en stor grupp med vänner, men se till att du är otillgänglig så att du får känna dig ensam trots alla människor. Titta dig i spegeln och påminn dig själv om att det tyvärr inte finns någon som bryr sig ett skvatt om hur du mår, de är bara trötta på dig. Du blir bara en energitjuv om du pratar om hur du mår!"

Ja det är väl en liten sammanfattning om hur det kan kännas när man får ovälkommet besök.

Sen kommer de bra perioderna. Men herr ångest och fröken depression finns alltid inom räckhåll, som en trygghet nästan. Där snackar vi "vänner"  ,

Nu ska den här damen se till att få lite sömn och för er som kanske  kommer att börja undra hur just jag mår när ni läst detta, don´t worry. Herr ångest och fröken depression har semester just nu! :)

Puss på er alla, speciellt till er som har eller har haft besök av dess två! Lyssna inte på dem. På riktigt! Sparka ut dem ur medvetandet. All kärlek till er!

När en tidspessimist ska resa bort

Det är ett helt företag att hålla koll på mina känslor när jag ska åka bort. Vi har ingen tid att passa egentligen. J.F som vi ska åka hem till väntar oss någon gång under dagen. Alltså. Någon gång mellan 12.00-21.00..

Men tror ni att jag blir lugn för det. Inte en chans. För första gången på länge lät mina barn mig sova till 09.50.. Hur gulligt som helst men varför just idag. Min plan var att åka hemifrån kl 12. Jag. Får. Panik!!

Upp, in i duschen innan jag lyckats få upp ögonen ordentligt. Packa, vad har jag glömt? På med kläder, på både mig och barn. Borsta hår på mig och dotter. Göra mackor till resans gång. Ett barn behöver såklart göra nummer två. Och naturligtvis är det det barnet som har en tendens att slänga av sig vartenda plagg när han ska på toa. (jag har fortfarande inte fått på honom kläderna igen)

Får ett samtal som gör att tiden förflyttas fram en timma. Blir jag lugnare, nej nej, utan då kommer jag på ännu mer grejer som behövs göras innan avresa.

Är färdig för längesen egentligen, ändå är jag stressad. Låt mig bara få sätta mig i bilen! Men bilen är icke här än. J får komma hem så vi kan köra tillbaka honom till jobbet. När vi lämnat honom, först då kan jag slappna av. 

Kommer han snart?

Okej, Kläder till barnen är nedpackat, kläder till mig är nedpackat, hygienartiklar, linser, glasögon, matsäck, check check check.. eller?

Dator ska med, cyklar ska med. Varför är inte detta nedpackat än? 

Nä, tacka vet jag hemmets trygga vrå.

Men det ska bli obeskrivligt skönt att komma hem till J.F när vi väl kommit hemifrån. Liite separationsångest från grannarna har jag dock. Det blev lite vin med en av grannarna igår och vi blev både ytliga och djupa, om det nu går.

Nu drar vi!

Mamma, tacksamt jobb eller ej

Nej. Att ta hand om barn är inte alltid världens tacksammaste jobb. Många gånger, ja, men ibland blir man behandlad som luft. Ibland är man tydligen världens dummaste. Ibland hatar de en. Från att ena stunden sitta i ens knä och pussas till att helt plötsligt gå bärsärkargång och slå i dörrar. (Barnen alltså, inte jag)

Mina barn kan oftast bete sig bland folk. Nee, nu ljög jag.. Mina barn kan bete sig bland folk när man minst anar det. 

Min äldsta sprang fram till svågern och bet honom i låret, helt oprovocerat, när han var typ 2 år. Vi vet fortfarande inte riktigt vad svågern hade gjort för att förtjäna detta. Det är preskriberat nu, såhär 10 år senare, men har en känsla att svågern alltid hade ett öga i nacken när V gick bakom honom. I alla fall ett tag efter händelsen.

Den minsta har många större barn som han ska se upp till och det är inte alltid de större använder sin makt på ett fördelaktigt sätt. Som när alla ungar var iväg med mormor och morfar och lilleman glatt ropade hej till folk till höger och vänster men samtidigt slängde fram mittenfingret i fejset på dem. Inte riktigt vad jag kallar att kunna bete sig.

Dottern är en sån där drömmare. Går oftast i sin egna lilla värld och ser knappt alla andra runt omkring sig. Detta skulle kunna betyda att hon verkligen kan bete sig bland folk, om inte annat pga att hon inte ser folket. Men nej, eller jo ibland förstås, men så fort vi kommer in i en affär är det som att hon vaknar till. Sen är ungen borta. Det händer att hon gömmer sig bland kläderna om det är en sån butik vi besöker. Är det en matvarubutik så kan hon få för sig att springa runt som en vettvilling och peta på allt, eller gömma sig för lillebror, eller slänga sig på golvet och åla sig fram...

Idag var vi och badade. Den som hördes mest var dottern. Då kan jag tala om att det var hur mycket folk som helst (inte huur mycket folk som helst, men det var en del där) men hon hade roligt i alla fall så jag lät henne hållas tills att hon lekte att hon drev ut till havs och började skrika på hjälp till sin lillebror som skulle föreställa spiderman. Det var några snälla själar som var beredda att slänga sig efter henne men upptäckte ganska snabbt att den enda som kunde hjälpa henne var spiderman. Då fick jag rycka in och förklara för henne att folk blir rädda när hon håller på så.

Ja, dessa underbara små liv. 

Kärlek

Vänner vs "vänner"

Vänner ska man kunna vara sig själv med, alltid. Ha kul ihop med, gråta ihop med och stötta varandra i de svårare tiderna. 

Vi har nog alla haft de så kallade "vännerna" som får stanna inom situationstecken. Om du adrig haft "vänner" så kanske du fortfarande har dem i ditt liv men det är faktiskt svårt att skilja "vänner" från vänner. Men det finns en del kännetecken. Som:

Personen hör bara av sig när det passar honom/henne och ignorerar gärna dig när du ringer eller sms:ar, ofta. 

Personen för vidare allt du säger, för att han/hon inte har någon känsla för integritet. 

Personen sticker så fort du går igenom något svårt men kommer kanske tillbaka när allt har lugnat sig. 

Om du känner att du inte riktigt kan vara dig själv runt den här personen, av olika anledningar, så betyder det alldeles säkert att han/hon inte låter dig vara dig själv. 

Personen pratar om din osäkerhet offentligt för att få dig att känna dig dum.

Dessa var bara några av egenskaperna som jag tycker att du ska ha koll på. 

Jag har själv valt att sluta umgås med vissa människor, för att jag inte mår bra av dem. (Självklart så finns det personer man slutat umgås med av andra anledningar, alla f d vänner har inte varit dåliga vänner utan man kanske har växt ifrån varandra eller flyttat t ex)

Nu är detta bara skrivet av personliga erfarenheter och synvinklar. Men något jag tror att alla människor borde tänka på framför allt: Mår man inte bra av att umgås med vissa personer, så borde man inte heller göra det!

Jag har vänner jag umgås med dagligen, vänner jag umgås med ibland och vänner jag umgås med 2-3 ggr om året. Den gemensamma nämnaren är att de är vänner och inte "vänner".

De "vänner" jag en gång haft är long gone.

See ya! 

Klantarslet

När jag lyckades ha sönder sonens EN vecka gamla iPad, som han dessutom slitit för, genom att sälja jultidningar..

Eller den gången när jag skulle springa och gömma mig för min dåvarande pojkvän (Ja, det var en festlig grej tänkte jag) och springer rakt in i en stenvägg vilket resulterade i en stor, fet, blå bula från hårfästet ner till nästippen.

En annan gång körde jag ner i diket med mammas och pappas bil. Den hamnade med båda högra hjulen i illaluktande vatten. De vänstra hjulen stod i stort sett rakt upp i luften. Elfel i hela bilen var ett faktum och det slutade med att de fick skrota bilen.... suck...

V:s pappa hade en vattenpipa han hade köp på en semester resa till Turkiet. Vem lyckades ha sönder den genom att dra dammsugar röret rakt i den? Jo, jag..

Lyckades spilla ett helt glas vin över min relativt nya laptop. Tappat otaliga mobiler, glas och tallrikar i golvet. En hel pizza gled av tallriken, rakt ner i golvet när jag skulle förflytta mig. Naturligtvis med fyllningen neråt.. Vad gjorde jag? Jag åt den ändå. 3-sekunders regeln tillämpas flitigt här ;). (Till mitt försvar så var det nytvättat golv, inte så nytvättat efteråt dock) 

Ja, jag har ju ramlat ner från ett tak (nog det klantigaste hittills i mitt liv) och lyckades tippa rullstolen både framåt och bakåt vid flera tillfällen.

Har även lyckats smälta en del leksaker i ugnen, för att jag inte har koll helt enkelt. (Nu är det inte som så att jag slänger in leksaker i ugnen, utan mina barn som lyckats med detta vid upprepade tillfällen)

Jag byter kaffebryggare oftare än de flesta kan jag tänka mig. För att, gissa vad, jag är klantig!

Jag snubblar på obefintliga hinder. (Sen sitter jag och förundras över hur ungarna kan ramla titt som tätt pga en mini sten eller ett grässtrå som inte ligger vikt, eller vad det nu kan vara som får dem att trilla.. igen..)

Har kört in i en hel del stillastående objekt (finns det ens objek som inte är stillastående?) med bil, cykel och moppe.

Glömt mobilen på taket på bilen när vi åkt iväg och inte upptäckt det förrän 1 timme senare när vi var framme.

Ja ni förstår nog vart detta bär hän. Jag är klantig. Jag erkänner det. Det kanske inte är något jag är stolt över, men har man levt med detta så länge som jag gjort (hela livet vill säga) så kommer man till slut till en punkt där man helt enkelt får acceptera fakta.

//Annelie aka klantarslet :P