Åsikter

Att ha åsikter är bra. Att ha rätten till sina åsikter är självklart tycker jag. Att inte tycka som alla andra är väl inget fel? Nja, de flesta jag känner tänker så, men säkert långt ifrån alla människor.

Jag och merparten av mina vänner har vilt skilda åsikter om mycket, och visst kan det bli en del diskussioner men jag blir aldrig påtvingad några åsikter och jag gengäldar genom att inte tvinga på någon mina åsikter. Vi kan diskutera och förklara för varandra varför vi tänker och tycker på ett sätt men det går aldrig till att vi dumförklarar varann eller blir ovänner. Och jag älskar att inte alla tycker som jag. Det gör livet aningens mer intressant. Sen finns det självklart undantag. Att jag skulle blivit vän med exempelvis Hitler (om vi hade levt under samma tid förstås) hade varit högst osannolikt, men det har inte att göra med hans åsikter, han precis som alla andra får väl tycka, tänka och känna som han vill, MEN att missbruka sin makt på det sättet han gjorde.. Om någon medvetet behandlar en annan människa illa, gång på gång, så kan ni räkna med att jag inte kommer att finnas kvar speciellt länge som vän. 

Det finns tillfällen då människor i min omgivning höjer på ögonbrynen lite lätt när jag framför en åsikt. Som t ex det faktum (med risk för att förlora en och annan läsare nu) att jag faktiskt.. här kommer det... håll i er... tycker de senaste låtarna med Justin Bieber är bra (såpass bra att de förtjänar att vara med på den enda bra spotify-listan jag har)!! Höjde ni på ögonbrynen nu? Trillade ni av stolen? Satte ni något i halsen när ni drog ett förfärat djupt andetag? Antagligen inte. Det är ingen stor grej egentligen, en det är lite tabu att tycka om hans musik, speciellt i min "höga" ålder. Jag vet inte, men jag känner alltid en känsla av att jag måste förklara mig när jag framför mitt tycke i denna fråga. Haha. 😁

Nej, varför inte låta alla ha sina åsikter om saker och ting utan att det måste bli så förbannat stort? Så länge man inte tvingar på någon annan sin åsikt, eller att det ska gå till fysiskt våld. 

Jag tror ni förstår vart jag vill komma. Mer åsikter to the people.. Be nice! 💖

När lustan faller sig på (Varning för känsliga läsare) ;)

Alla som har barn vet väl hur det är? Samlivet med ens partner blir sig inte riktigt likt igen. Först så är det ju det här med efter förlossning och allt vad det innebär. Ni vet tjejer.. Man känner sig egentligen inte som sig själv på flera månader. Samtidigt så vill man ändå komma tillbaka till det normala så fort som man kan. Eller? Jag menar, jag var en av dessa personer som sa till mig själv att en graviditet, eller att ha barn, inte skulle påverka mitt samliv nämnvärt. Varför skulle jag låta det hända liksom? Oj, fel! 

Efter alla dessa gravidplågor och sen efterdyningarna av att ha tryckt ut en stor levande varelse genom mitt mest heliga, då var jag inte så fräck längre kan jag säga. Det där med samliv hamnade helt plötsligt väldigt långt ner på min prioriterings-lista ett ta kan jag säga. Rör mina bröst och jag dödar dig! (Detta sas inte till bebis förstås, utan en aning hotfullt till fadern till bebisen) Usch, jag ska inte gå in på detaljer om hur ofräsch man (jag) kände mig i en hel evighet efter varje förlossning. Jag tänker inte, hur mycket ni än kanske vill, tala om att huden som en gång formade en fin bebismage istället hängde som en lös deg med en himla massa streck på. Inte heller känner jag ett behov att tala om smärtan som ilade i fjösan för varje steg jag tog de närmsta dagarna efter det att man redan genomlidit ett rent helvetes smärta och inte ska ni behöva veta allt som kommer ur en, som man inte ens visste fanns inuti en.. Kan ni, män, förstå varför vi tjejer tar en lång paus i samlivet efter detta? Vi älskar er och vill förhoppningsvis inte att ni ska behövas skrämmas från vettet genom egen erfarenhet och känna er så äcklade av oss, som de flesta av oss känner så bra själva när vi fött barn. Ge oss en chans att återhämta oss liksom. Ja, det finns en tidsgräns tydligen, när man kan få utöva dessa gymnastiska underbara övningarna igen, men jag skulle vilja påstå att den tidsgränsen betyder inte att tjejen ifråga känner sig redo bara för att kroppen kanske är det.

Sen är det bebis tiden. Nattvak, ömmande bröst, bebis kräk lukt, skrik och gråt (oftast från bebisen, men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte fick mina meltdowns 1 eller typ 70 ggr under dessa perioder) Back off är nog en ganska bra term att använda här. För det mesta vill säga, för klart att det kunde finnas en lucka eller två även under de här perioden där man äntligen kunde få slappna av med sin partner på samma vis som innan.

Och dagisperioden! Sjukdomar hit och dit. Alvedon som klibbar överallt, ledsna små sötnosar och en och annan spya i sängen. Och en massa jobbande på detta. 

Vi befinner oss fortfarande i dagisperioden. Och kommer att göra det i ytterligare 3 år. J får helt enkelt finna sig i att mina perioder av lusta kan komma och gå lite som den vill. Hon dyker upp utan förvarning och dansar runt tills hon blir tillfredsställd. Ibland stannar hon ett tag och ibland gör hon bara en blixtvisit. Tjo, här är jag, jag tackar och bugar för uppmärksamheten, ha det!

Ibland kan man önska att hon kunde komma lite mer regelbundet men vem är jag att döma? Att jag benämner lustan "hon" kan bero på att vi tjejer uppenbarligen är kända för att vara lite ombytliga... 😆

Städmani

Det är något jag inte lider av alls. När jag var hemma när barnen var små så var det alltid rent och snyggt hemma. Varje kväll när den minste hade somnat så städade jag och det var en fröjd att vakna varje morgon. Stökigt ibland, ja, men rent åtminstone. I dagsläget vill jag inte ens ta hem folk längre. Det. Ser. För. Jävligt. Ut!! Varje dag. Så kommer det en dag då jag faktiskt finner orken att ta tag i allt och sanerar hela lägenheten. Från golv till tak. Men det verkar nästan meningslöst för dagen efter ligger det likförbannat en massa skor överallt, gräs och sand, smulor, leksaker, kläder, kläder och kläder!

Och visst skulle man kunna skaffa städhjälp. Men det får man vänta tills man har råd med det, för det kostar ju såklart. Och i mitt hem räcker det inte att städa en gång i veckan.

Då undrar ni säkert hur vi lyckas med detta. Alltså, jag vet inte. Vi är inte hemma på hela dagarna. Lägenheten är tom mellan 07.20 till 17.40 varje vardag. Jag vet på riktigt inte hur vi gör!

Jag skulle vilja tro att vi lever i ett organiserat kaos, men det vore tyvärr att ljuga. Men orken tar faktiskt slut efter att ha lagat mat, ätit, dukat undan, plockat ur och i diskmaskin, lagt barn, tagit fram allt inför morgondagen, tagit en liten kaffepaus däremellan och matat kaninerna. Sen ska det duschas. Klockan hinner bli 21.30 innan jag är färdig och då orkar jag faktiskt inte ta tag i något mer. När barnen somnat så har min egentid börjat. Men det är ändå då jag plockar fram och organiserar morgondagen och föder husdjuren. Och duschar.

Jag vill inte trampa någon på tårna här, men det finns faktiskt en person som bidrar till detta kaos. Han/hon kanske inte stökar ner så mycket själv, det är sant, men jag hade uppskattat om jag fick lite hjälp med en del här hemma. Om den här personen inte vill städa upp efter andra så kanske denne personen kunnat typ laga mat? Jamen ni vet. Inte för att jag vill trampa någon på tårna som sagt.

Nu får det vara nog liksom! Fr om imorgon så ska jag städa städa städa varje kväll. Jag tänkte börja med träningen efter min förkylning imorgon dock, men jag kan städa efteråt. Så får det bli.

Wish me luck!  😀😀😀

In your face surtanten!!

Jag har nog alltid lidit lite av dålig självkänsla. Ni vet, där man tar åt sig allt negativt men inget positivt alls nästan. Förutom när man har en bra dag. Då kan de positiva få sippra igenom lite. Folk har varit lite vaksamma under min uppväxt för att jag kunde bli så ledsen av saker som egentligen inte betyder något för någon annan, men för mig var det hela världen. Jag kan säga såhär, ju äldre jag blir, ju bättre blir min självkänsla. Och det är ju inte helt fel såklart. Men man kan uttrycka sig lite vagt att jag har levt hela mitt liv i tron att mina åsikter inte varit något att lägga vikt på, något som inte varit viktigt liksom. Inte pga någon annan, utan bara pga fröken surtant (självkänslan alltså). 

Men ju mer tiden går, ju mer har jag börjat uttrycka mina åsikter. Och jag har börjat inse att folk faktiskt tar in mina åsikter och respekterar dem, de håller inte alltid med men de vill faktiskt höra min åsikt. Klart att det förmodligen alltid varit så men inte i mitt huvud.

Men så kommer det till det här att säga ifrån. Usel på det är jag. Så länge det handlar om mig på något litet sätt så säger jag oftast inte ifrån. Jag har haft otaliga "vänner" som har utnyttjat detta. De tog mig för givet och kunde liksom trampa på mig hur mycket som helst, och jag bara tog det. Jag sa aldrig ifrån så varför inte. Självförvållat? Ja, kanske, men riktiga vänner trampar inte på en bara för att det råkar vara lätt. 

Hur som helst så blir folk helt perplexa när jag väl ryter ifrån. När jag säger att det får vara nog. De vet nog inte riktigt hur de ska tackla den sidan av mig, för den visar sig så sällan.

Idag sa min mamma att hon är glad att se hur min självkänsla växt det senaste. Och det är något av det finaste någon sagt till mig. På riktigt! Den härliga känslan som infinner sig när man får beröm, den känslan fick jag. Mamma är inte sen att ge komplimanger och beröm, men något med dessa ord berörde mig.

Jag skulle vilja tro att en hel del händelseutvecklingar den senaste tiden har hjälpt mig en bra bit på vägen. För första gången någonsin så känner jag att någon faktiskt uppskattar mig på arbetet. Jag har alltid jobbat hårt, tagit initiativ och lärt mig väldigt fort. Men en stor del av att jag tycker så mycket om mitt nya arbete, det är att jag för en gångs skull har en chef som faktiskt visar sin uppskattning (utan att vara onykter, för det var oftast då de öste beröm över mig, vissa tidigare chefer) och visar att han har höga förväntningar och ambitioner för mig. Det om något sporrar ju en att vilja fortsätta jobba hårt och får en till att ha egna ambitioner inom företaget. Borde inte alla chefer vara såna?

Ett bra arbetsliv är tydligen viktigare än man kanske kan tro, men det finns en del privata händelser som öppnat mina ögon en del också. Mycket tack vare vissa vänner som pushar en att stå upp för en själv när det verkligen gäller.

All kärlek till er alla därute!!

Sockervadd och Danny

2 kvällar i rad har jag tokdäckat psykiskt ganska tidigt på kvällen. Ni vet, skallen känns som sockervadd. Hög på socker men alldeles luddig och lättsmält. Hjärnan går på högvarv, det surrar liksom inuti hela kroppen. Men alla tankar bara glider igenom och tar liksom inte fäste. Kan sitta och tänka på en grej ena sekunden och sen sekunden senare så minns jag inte vad jag nyss tänkte på.

Det kan jämföras med när någon pratar med en när man är insatt i tv:n. För att citera Danny: "Jag hör vad du säger men jag har glömt vad du sa".. typ. Fast detta endast är i ens eget huvud. En fjantig konversation med sig själv som urartar var femte sekund och sipprar igenom det där sockriga luddet i huvudet tills man glömt bort vad det var man höll på med.

Jag har inte så stort kontrollbehov men det är läskigt att tappa koncentrationen sådär titt som tätt. 

Sen jag började på mitt nya jobb så känner jag mig inte alls lika stressad.  På tal om något helt annat alltså. Jag vill poängtera att jag mår bättre i mig själv än jag gjort på väldigt länge. Ifall någon skulle tro att min förkärlek till sockervadd skulle bero på depression eller något. Jo jag saknar mina gamla kollegor, men jag saknar inte jobbet. 

Vi klarar vardagen tillsammans här hemma bättre än jag kunde hoppas. (Vi är inte riktigt vana vid det här med att båda jobbar 8-17) och barnen verkar än så länge trivas med miljön de skickas till varje dag.

Go oss!!

När dagen börjar tokigt men slutar bra

Idag var en sån där typiskt "måndagsexemplar-dag" vilket råkar passa bra in på en måndag och allt. 

Det började med att jag kommer till jobbet och öppnar upp. Sätter mig vid datorn och ska göra det jag ska göra så att säga. In kommer en trevlig tjej och ska lämna in bilen. Jag måste knappa in en del på datorn för att kunna ta emot bilen på ett korrekt sätt. (Bara för att jag är nybörjare, vill inte springa runt och ta mig en massa friheter än, och ta emot bilen utan att ha fixat det som ska fixas innan) Hon var som sagt trevlig, men blev en aning stressad över att vi inte hade någon lånebil att erbjuda henne. Så hon sprang iväg och i all hast så glömde hon lämna den mycket viktiga ingrediensen, nämligen bilnyckeln. Detta kommer jag på ca 3 minuter och 36 sekunder senare. Det betyder att hon hunnit iväg en bra bit då hon hade bråttom till bussen. Springer ändå ut för att se om hon mot all förmodan stannat för att lukta på blommor eller något annat som kunde ha sinkat henne. Nope! Springer ni igen och ringer henne (jag vet, det borde varit min första tanke). Kommer inte fram, såklart, så får snällt tala in ett meddelande om att hon glömde lämna nyckeln. (Fast kundfokuserad som jag är så omformulerade jag det och sa att det var jag som hade glömt att ta nyckeln såklart) Hon ringer upp 48 sekunder senare och frågar lite snällt om någon av oss kunde komma bort till busshållplatsen och hämta nyckeln. Så det blev att P fick sätta sig i bilen och rusa iväg sådär på morgonkvisten.

Resten av dagen blev lugn och allt flöt på. Somnade dessutom inte på tåget utan kom hem som jag skulle och drack en god kopp kaffe med grannen innan vardagen knackade på dörren igen med matlagning och allt annat.

Men det som verkligen gjorde min dag och kväll var att V var helnöjd med sin första skoldag på högstadiet och längtar redan tills imorgon, tösen M trivs jättebra i sin förskoleklass och lilleman M har hur kul som helst på dagis! J verkar trivas på sitt arbete och jag, jag älskar mitt nya jobb. Kan det bli bättre liksom? På den fronten alltså.. 

Då får man vara nöjd tycker jag. :)

När försvarsinstinkten kickar in ordentligt

Okej. Så här är det. Jag bor i ett väldigt trevligt område. Jag älskar det faktum att min barn kan springa relativt fritt här ute. Jag älskar att de har ca 7500 andra ungar i området att leka med. Jag älskar att se dem cykla som dårar fram och tillbaka, för att det är då de är som lyckligast. Framför allt lilleman. Att man måste jaga rätt på dem 5 ggr om dagen för att sätta på dem hjälmen är en bisak. Det är inte det jobbigaste jag behöver göra varje dag liksom. De är barn. De har bråttom. De har inte tid att leta reda på hjälmen varje gång. Då trampar de gärna iväg lite snyggt och innan man hinner reagera och tar på sig hjälmen först när de blir tillsagda. Precis som det ska vara?

Och nu råkar det vara såhär att alla dessa barn är i en väldans massa olika åldrar. Vilket kan leda till en väldigt massa dispyter dem emellan. Det kan vara dagar där det enda de gör är att bråka känns det som. Och visst fan är det tråkigt. Visst fan kan man känna att det känns meningslöst att låta dem leka om det ändå slutar med att någon går hem gråtandes.

Men jag säger det igen. De är barn! Jag skulle bli mäkta förvånad om de skulle få för sig att sätta sig tillsammans och diskutera hur de ska gå tillväga för att få ett mer harmonisk stämning i området. Jag skulle i själva verket bli ganska orolig om jag skulle bevittna en sådan sak. Jag skulle förmodligen sprungit ut och dragit in ungarna fort som blixten, för det där hade skrämt skiten ur mig. Men klart att det skulle varit trevligt om de faktiskt kunde resonera med varandra istället för att fightas eller säga dumma saker till varann. Inte heller hade jag haft något emot om de lekte en lek i mer än 10 minuter innan det blev bråk. 

Jag har dock fått till mig att folk ifrågasätter det faktum att mina och vissa andra barn får springa så fritt där ute. Uppenbarligen helt utan uppsikt. Antagligen blir detta ifrågasatt pga ljudnivån. Både när de är vänner och när de inte är det.

Jo, jag håller fortfarande koll på mina barn! Men jag ska tala om en liten hemlighet. Det är när mina barn är tysta som jag verkligen börjar oroa mig. Att de tjoar och tjimmar ser jag som ett friskhetstecken. Att de gråter eller bråkas likaså. 

Nej! Jag springer inte ner och medlar eller skäller på barnen så fort det blir tjafs, för ibland känner jag att de faktiskt kan få en chans att reda ut saker och ting själva. Vilket de ofta lyckas med, dock kan det bli lite högljutt. 

Nej. Jag tolererar inte att mina barn svär eller slåss eller utesluter någon. Hör jag detta så säger jag till dem. Om de skulle hända flera gånger så tar jag in dem tills det känns okej att släppa ut dem igen, ni vet efter att man haft det där förbannade pedagogiska snacket med dem.

Däremot är det inte alltid jag hör eller ser exakt vad som sägs eller görs. Alla är mycket välkomna att hämta mig om de anser att de behöver mig för att tala tillrätta mina barn. Om de känner att de inte har några problem med att prata med dem själva, så tycker jag att de ska göra det. Gör mina barn något fel så får de ta konsekvenserna helt enkelt. Vare sig det är jag som pratar med dem, eller om det är den personen som faktiskt bevittnat händelsen.

Detta blev tydligen ett litet försvarstal här och det var väl inte riktigt meningen. Men det är inte mycket som kan få mig att se rött, men när det kommer till negativa åsikter angående barnuppfostran av folk som inte ens känner oss, då har jag lite svårt att stilla mina försvarsinstinkter.

Nu ska jag gå ner och pussa mina vilda, högljudda och väldigt väldigt högt älskade barn. Precis som jag gör varje kväll innan jag går och lägger mig, för tro mig när jag säger det, visst fan är det skönt när de sover och lugnet lägger sig i hela lägenheten för jag kan verkligen inte påstå att det är några tysta och lugna barn jag har. :D

💖💖💖💖💖💖💖

Att ha en tvillingbror....

Att ha en tvillingbror är inte stor skillnad till att ha en storebror eller lillebror. Förutom ibland. 

När vi var små så var jag aldrig ensam. Jag hade alltid min tvillingbror vid min sida. När vi började på dagis, när vi började skolan, när vi var på semester, när vi var hemma och alla kompisar var på semester. Vi hade alltid varandra. Det var inte alla gånger vi drog jämnt. Lång ifrån alla gånger. Det var förmodligen mer bråk än fred mellan oss. Men det gjorde inte så mycket, för vi höll ihop ändå. 

Bråkade vi och någon av våra äldre syskon la sig i och skulle medla mellan oss, så blev jag och F direkt enade och vände oss emot vår stackars syster eller bror. Hur kunde hon/han med att skälla på min tvillingbror!!? Och vice versa. Det var så det var och det fick våra syskon helt enkelt finna sig i.

Jag minns dock en gång som någon hade målat på väggen i F:s rum med en spritpenna och skrivit: "Hälsningar Annelie". Mamma var vansinnig och ville såklart ta reda på vem det var. Efter att hon hade skällt på mig förstås, för självklart så var det uppenbara svaret jag med tanke på hälsningen. Vi kom aldrig fram till vem det var. Det var jobbigt för min del, för vem var det egentligen som vill sätta dit mig? Det var ett mysterium. Fram tills en dag, många många år senare när jag och F pratade lite minnen och den lille jäveln erkände att det var han som hade gjort det! Det var alltså han hela tiden. Och han var den vi misstänkte absolut minst.. Hur nu det gick ihop, för han var den som gjorde flest hyss när vi var små.

Eller den gången när vi sitter på trappan utomhus och leker i godan ro. Mamma påtar i rabatterna och var antagligen rätt nöjd med att hon hade oss båda under uppsikt samtidigt. Hon tittar på oss och ser F ta upp en hammare (en mindre modell, men ack så lik en riktig) och höjer den lite försynt. Han tittar mot mamma, tittar på mig, tittar på mamma, tittar på mig... och pang! Han drämde tamejfan den rakt i huvudet på mig. Allt medans mamma såg på i slowmotion och ropade neeeej. 

F var inte alltid den lättaste att ha som tvillingbror. Han tog all uppmärksamhet i skolan, han lät mig göra alla läxor, han kom undan med allt för han var snäppet smartare än sin tvillingsyster.

Men vi har haft så roligt genom åren också. Som när jag blödde näsblod och la mig ner för att få stopp på blödningen. Det resulterade i att jag hade blod i hela ansiktet och när det till slut stoppade så gick jag in i F:s rum för att skrämma honom lite. Det lyckades i ca 1 sekund, för jag kunde som vanligt inte hålla mig för skratt. Eller alla gånger vi bråkat men där bråken slutat med asgarv, ni vet sånt garv som inte går att stoppa. Ont i magen och sprutande tårar.

Och han har alltid varit väldigt beskyddande. "Om inte min lillasyster får vara med, så är inte jag heller med". (Bara för att han försökte skydda mig så lät jag det där "lillasyster" passera)

Jodå, att ha en tvillingbror har berikat mitt liv enormt mycket. Och även fall han är den enda personen i hela världen som kan driva mig till komplett vansinne så älskar jag honom fruktansvärt mycket och jag skulle göra allt för honom om han bad mig.

Han har varit och är fortfarande ett riktigt pain in the ass, men han har alltid lyckats och lyckas fortfarande att charma sig igenom livet. Och vem kan inte älska det liksom?

En dag i överraskningars tecken

Idag var det bara jag och P på jobbet. H (vår verkstadsansvarige) har semester. Jag har ägnat veckan åt att lära mig systemet i datorn. Och allt annat administrativt som tillkommer. Byta framruta på en bil kan jag numera. Nu är det bara resten av bilens rutor jag ska lära mig att hantera. Och stenskott..

Dagen har flutit på helt utan missöden. Jag och P är ett bra team som liksom synkar bra när vi arbetar ihop. Och in glider underbara D och K. 2 av mina före detta kollegor. (D är ju mer än en före detta kollega, det känner jag att jag borde tillägga, så det inte blir några missförstånd). Men det var inte allt. Jag blev såklart hur glad som helst, en ännu gladare blev jag när de hade med sig en bukett blommor, en påse chips, en co-co och en cola zero!! Snacka om att de vet vad jag gillar! 

Självklart dyker H upp, ni vet vår verkstadsansvarige. På sin semester. Just när de andra dykt upp med presenter och en pratstund. Härlig timing! Men det var lugnt just då så det var inget med det, så länge han inte tror att jag har för vana att ta dit en massa konstiga män så fort han är borta.. haha..

Hur som helst så blir klockan dags att åka hem. Vad händer när jag sitter på tåget? Jo, jag förvandlades till den där damen jag skrev om igår.. och somnade.. Vaknade strax efter min slutdestination, såklart. Helt förvirrad och lite irriterad på mig själv. Min sätesgranne tyckte uppenbarligen att det var lite komiskt men tyckte samtidigt synd om mig. Jaha, det blev till att hoppa av nästa station och låta J hämta mig där, vilket resulterade i att lillkillen somnade i bilen, vilket i sin tur kommer att straffa sig ikväll. Jäkla skit! Till mitt försvar sa jag bestämt att jag kunde ta nästa tåg tillbaka och gå hem. Men min bestämda röst gör tydligen inte sitt jobb!

Vi kom hem till slut så ingen fara på taket. Och jag brukar vara en person som lär mig av mina misstag.. Så vi får hoppas att jag även gör det denna gång.

Sociala regler på tåget

Vad är de sociala reglerna när passageraren på tåget, som sitter bredvid en, somnar? Alltså, jag ska av nästa station och damen bredvid mig gjorde just detta. Med maffiga hörlurar på sig. Jag harklade mig lite försiktigt. Började plocka upp väska och skruva på mig lite. Inte en reaktion. Tåget närmade sig min slutdestination. Jag ställer mig upp. Fortfarande inte ett tecken på att hon märkte något. Jag stod och tittade lite försynt på henne, för ibland känner man ju det, att någon står och tittar på en. Men den här damen verkade inte besitta den förmågan. Så jag petade henne lite lätt på axeln. Hon verkade märka det men skruvade bara lite på sig. Men for the love of god, woman!! Jag övervägde att bara smidigt ta mig över henne, men det vet vi ju alla att smidighet inte är min starka sida. För en gångs skull så insåg jag detta också, i själva verket såg jag ett scenario framför mig. Att jag skulle hamna i damens knä med mitt hår i hennes mun, intrasslad i hennes 2 väskor och min egna väska. Jag tror inte att det skulle falla under rubriken "Viktig social regel". Så jag petade henne på axeln igen. Hårdare, tror till och med att nageln råkade borra in sig i hennes bara axel. Finkänslighet, vad är det? Men en reaktion fick jag! Hon hoppade ca 3 meter i luften med ett litet utrop som fick hela tåget att vända sig om (nja, passagerarna då, inte själva tåget. Det hade varit något). Jag log lite ursäktande och mumlade förlåt och pekade mot utgången. Hon, helt nyvaken, bad om ursäkt för att hon satt i vägen, helt förskräckt, men ändå med ett leende på läpparna. Sen förstod hon att hon måste ställa sig upp och flytta sina väskor för att jag skulle kunna komma förbi. Hon slängde sig ur sätet och viftade med både armar och ben medans jag krånglade mig förbi och fick spurta mot dörrarna. 

Det slutade uppenbarligen bra. För min del. Jag har ingen aning när damen som blev misshandlad av min nagel återfick fattningen men förhoppningsvis så gick det bra för henne också. 

Så det är inte alltid en fröjd att åka tåg. Det kan uppstå situationer som man inte riktigt vet hur man ska hantera och kan sluta på många olika sätt. Jag valde dock en bra dam att skrämma från vettet. 

The botten is nådd!

Ibland kanske man måste nå botten innan det kan bli en förändring. Ibland kanske man måste kräla där nere på botten ett tag innan man inser att antingen tar man tag i det och reser sig upp, för det kan bara gå uppåt när man kommit så långt ner. Eller så gör man valet att stanna på botten, vilket inte kommer att hålla i längden. Det är olika situationer som tar olika tid att inse när det är nog.

Jag vet hur det är att vara på botten. Jag har besökt den platsen många gånger. Jag har en övernattningslägenhet utrustat med kaffe och ciggaretter där nere. Jag vet hur svårt det är att börja klättra uppåt igen! Jag vet hur åtråvärd den där lägenheten är, på något konstigt och vedervärdigt sätt. 

När man väl bestämmer sig för att klättra igen så gör man det helt utan skyddsnät, utan utrustning som fångar en ifall man halkar.  Det är lite som att klättra på ett berg av lös sand med en oändligt stor spikmatta som enda dämpning i fallet. Två steg upp, ett steg ner. Ett steg upp, två steg ner. Det krävs kämparglöd och en jävligt stark vilja. När man kommer på tekniken så kommer det bli lättare för varje steg. Och det är först då, inte ett enda steg innan, som man känner att man faktiskt är på väg uppåt. Det är där man börjar se ljuset. Det är där man finner den riktiga styrkan att fortsätta.

Och när man äntligen har kommit på säker mark igen så tänker man att, hur åtråvärd den där platsen än må vara i de svåra stunderna, så ska man aldrig återvända dit. Det är bara att fokusera på att inte trampa i sprickorna i marken som snabbt tar en ner dit igen.

Fortsätt kämpa! Det är ni värda! Sluta aldrig att be era vänner och er familj om hjälp. Tro på er själva, även i de riktigt svåra stunderna. Det ÄR svårt, det vet jag. Det är nästintill omöjligt. Men bara nästintill! Det sista som lämnar en är väl hoppet? Håll fast vi det! Håll fast i det så hårt att det stackars hoppet får blåmärken, för är det något som klarar av lite smärta och blåmärken så är det just hoppet!

All kärlek till er allihop som läser det här!

💕💕💕

Kortis 2

Några fördelar med att vara kort då:

1. Jag tycker om det faktum att jag kan ha högklackat bredvid J och ändå känna mig ganska liten. Och J är ganska kort han med.

2. Jag kan skylla på att  jag inte når en viss grej (som jag faktiskt i själva verket visst når) för att jag inte orkar hämta det själv.

3. En kort kort kjol på en längre tjej sitter alldeles utmärkt på mig då jag förmodligen har kortare ben. Vilket gör att alla väldigt korta kjolar sitter bra på mig utan att risken nödvändigtvis finns att jag visar hela mina behag när jag böjer mig ner eller när jag sitter ner.

4. Jag kan köpa mycket kläder på barnavdelningen. Oftast handlar det om överdelar då jag uppenbarligen har större höfter och rumpa än de flesta barn och tonåringar. En fördel då det ofta är billigare på den avdelningen.

5. Jag har en bra hållning, tack vare att jag alltid sträckt på mig. (När jag var yngre så var jag inte direkt lyrisk över att vara kort, vilket gjorde att jag sträckte på mig lite extra, vilket resulterar i mindre risk för ryggsmärtor och dylikt)

6. Jag behöver inte heller böja mig nämnvärt när jag håller ett barn i handen. En mycket bra fördel när vi snackar ergonomi.

7. Jag kan ligga på tvären i en dubbelsäng utan att behöva vika mig själv dubbel. Varför det är en fördel? Jo för att jag tycker om att alternera mina sov vanor emellanåt.

8. Om jag snubblar så faller jag inte så långt och det är väl ändå en fördel värd att nämna.

9. Standardmåttet på höjden på en diskbänk passar mig alldeles utmärkt! Ergonomin levererar i denna fördel också.

10. Om jag skulle haft en stegräknare så skulle det kanske kunna fungera som en fördel för mig då jag tar fler steg på en kortare sträcka (en längre sträcka också för den delen) än en längre person. Men eftersom jag aldrig använt en stegräknare så vet jag faktiskt inte om det är så den funkar.

11. Nästa gång ni långa personer tar fram kameran på mobilen och märker att ni inte tagit bort "selfieläget"... Det är så ni ser ut om ni står nära mig och jämför längden på oss två och kallar mig kortis. Så det så!

Detta var några utav väldigt många fördelar med att vara kort. Det är inte bara nackdelar.

Godnatt gott folk! 

Födelsedagskris

Då fyller tösen år om två veckor. Och förutseende som man är (not) så är man redan klar med presenterna. Nä, det var ljug. I vanlig ordning så kommer nästa helg kantas av shopping i sista minuten så att säga. Stress shopping är väl alltid trevligt? Helgen då hon fyller år åker vi iväg på en tripp med svärföräldrar och svåger med respektive så då blir det inget shoppande alls. 

Vad önskar hon sig då? Det har jag frågat ett par, eller fler, gånger. Svaren är diffusa. Lät henne kolla på leksaksaffärer på nätet för att få ett hum om vad hon skulle vilja ha. Bad idea! Hela världen öppnade sig framför hennes ögon och hennes mors shoppinggener sprakade. Helt plötsligt var allt möjligt. Helt plötsligt var ALLT av intresse. Allt från frost-prylar, till lekställningar åt trädgården, till star wars figurer. Och alla dessa vackra kläder och skor som också dök upp.  

Jag stoppade henne innan hon började fundera ut på hur hon skulle gå till väga för att själv kunna lägga grejerna i varukorgen. Ett nytt problem uppdagades. Nu fanns det inget stopp på hennes önskelista.

Jaha, vad hade jag förväntat mig? Egentligen? 

Det är bara att sålla.. Hon själv har inte den konsten att veta vad hon vill ha mer än det andra. Hon ville ha den där figuren som var 2 cm hög lika mycket som hon ville ha det där gigantiska barbie-huset.

Jamen visst. Okej. Jag får väl tänka lite själv då! Jag hade hoppats på att jag kunde få lite hjälp på traven här, men nej.. Vi lägger all övervägande och alla beslut på mamma.

Jag kavlar upp ärmarna och slänger mig in i leksaksvärlden, klädvärlden och skovärlden. Inget kan stoppa mig nu.. från och med nästa helg alltså. Just nu tänker jag inte lyfta ett finger (förutom möjligen det i mitten, riktat mot datorn förstås) för att hitta några presenter. Jag. Orkar. Inte. Idag!

Nä, när J äntligen kommer hem, efter helgens roligheter, ska jag ta mig ett bad (jag vet, jag säger så ofta sen slutar det med att jag tar in sedvanliga 7 minuters-dusch) Sen blir det någon bra serie i sängen. That´s it!

Botgöring på mina äldre dagar i framtiden

Vaknar upp efter en god natts sömn och det som återstår av förkylningen är lite täthet i näsan, lite heshet och en sjuhelvetes hosta. Febern är bortblåst och smärtan i halsen är ett minne blott.

Det är söndag. Det är relativt fint väder ute och barnen är schizo i vanlig ordning. Då menar jag schizo i all välmening. Ni vet, de är världens bästa vänner i ca 7 sekunder, sen är slagsmålet igång. Igen. När jag rycker in så är de helt plötsligt vänner igen. Man kan aldrig veta hur de förhåller sig till varandra från ena stunden till den andra.

Men det är väl så det ska vara.. eller?

Frukost och kvällsmat verkar vara det absolut heligaste i deras liv. Ingen stund är mer fridfull än just när de förtär dessa målen. (Förutom när de sover förstås). Mellanmål kan ibland ha samma effekt på dem. 

Nej, lördagsgodis eller fredagsmys i form av popcorn eller chips tjänar inte som en fridfull stund. Jag  lovar, de kan till och med bråka om ett visst chips i en viss form som båda bara måste ha. Nästan så att man tror att världen ska gå under om de inte får just det chipset! Jag försöker förutse dessa bråk så gott det går genom att hälla upp chips/godis/popcorn i varsin skål och sätta dem i varsin del av soffan, så långt ifrån varandra som det bara går. Funkar väl sådär dock.

Det är en hel jäkla vetenskap att medla mellan ungarna. Det verkar krävas en livslång utbildning för att lära sig att uppfostra barn. Ja, eller så lär man sig på vägen. Sen är de vuxna och man inser att man har gjort fel hela tiden. 

Jag tror att mina bästa tips på uppfostran får komma när mina barn får egna barn! Alla mina misstag får tjäna som exempel på hur man inte bör göra i vissa lägen. Det måste ju betyda att jag åtminstone kommer att bli världens bästa mormor/farmor. Det är aldrig försent att lära sig konsten att uppfostra. 

Så länge man lever alltså!

Jag älskar er mina små troll, och hur många misstag jag än råkar göra så görs allt utav ren och skär kärlek.

När mamma är sjuk.....

Ett barn springer och tar fram alla möjliga sorts plastskålar och bestick för det skulle lagas mat av lördagsgodiset. Samma barn tappar ett glas i golvet som naturligtvis gick sönder. (Glaset, inte golvet). Ett barn som klättrade runt på diskbänken för att leta efter något annat gott, för godiset dög inte just då. Han fann chipsen. Han öppnade chipspåsen. Han tappade ut hälften på golvet. Han hoppade smidigt över chipshögen och förflyttade sig till bäddsoffan där han smulade ner alldeles förskräckligt.

Nej, jag har inte struntat i mina barn idag. Ja, jag har haft koll på dem den mesta tiden på dagen. Men, eftermiddagen och kvällen har kantats av hostattacker, andnöd och feber. Jag tänkte att om jag sätter på en film till ungarna så kanske jag kunde få en liten liten powernap...? Jo det fick jag. Den blev inte långvarig men under dessa ca 7 minuter hade de hunnit hitta på en massa kul. 

Grejen är den att så länge mina barn är vakna så sover jag inte. Alltså, jag sover men jag missar ingenting, för det är något jag utvecklat efter jag blivit mamma. Mina sinnen har utvidgats och minsta lilla ljud når mitt medvetande. Så ja, jag lät de hållas en stund. Tills ljudet av krossande glas nådde mig. Japp, där var vilan över.

Iprenen hade gjort sitt och jag kände mig ganska okej. Tills jag hade dammsugit. Svettig as hell gick jag ner till klädkammaren för att hitta nya kläder. (Nej, att duscha fanns inte på kartan, det tar jag imorgon när jag förhoppningsvis mår bättre) Jag tittar in i dotterns rum och det är något konstigt. 

Först kunde jag inte riktigt förstå vad det var (jag är inte riktigt mig själv när jag är sjuk) sen såg jag det. Varenda centimeter yta var täckt av målarpapper. Tejpbitar var fastklistrade lite här och var. Dottern skulle göra ännu en bok!

Hon är bra kreativ den där och böckerna hon klistrar ihop är hur gulliga som helst men proceduren efteråt, den struntar hon uppenbarligen blankt i. Det där med att plocka undan efter sig.

Jag låtsades som jag inte sett något utan gick för att byta kläder sen gick jag upp och la mig i soffan igen.

Imorgon är en ny dag. Då ska jag städa. Och duscha....

Kortis!

Nackdelar med att vara kort (för mig och helt utan inbördes ordning):

1. Man når tamejfan inte hyllan längst upp i köksskåpen! Stolar, pallar, diskbänk, sambons axlar.. Allt får tjäna som upphöjare så man får ner eller upp den förbannade skålen eller dylikt man ska ha.

2. Folk ser ner på en hel tiden. Ja, fysiskt alltså. Umgås med en kortis för mycket och ni riskerar att få "mobilnacke"

3. Man ser ut som en hob i långklänning. Jag gör det i alla fall, om jag inte råkar ha skyhöga klackar på mig, vilket inte händer längre som bekant.

4. Man ser ut som en hob i klänningar/kjolar som är längre ner än till knäna. 

5. Alla byxor, alltså ALLA byxor, är alldeles för långa. (Om man inte handlar på barnavdelningen då) Eller den kortare "långmodellen", grejen med den modellen är att den sitter skitsnyggt på en där byxorna slutar en liten bit upp på benet, men på mig så slutar byxorna precis jäms med fotknölen. Ser helt knas ut!

6. 20 steg för en längre person kanske tar honom/henne ca 20 meter bort. För mig skulle det krävas det dubbla typ. Så tänk på det nästa gång ni säger att det "bara" är 1 kilometer att gå till ett visst ställe. 1 kilometer känns snarare som 2 kilometer för en kortis.

7. Att hänga upp gardiner kräver en hel del jobb för en som är kort. (Tur att man inte byter speciellt ofta)

8. Man ser ingenting när man står i en stor folkmassa! Ingenting alls. Ja, förutom en jäkla massa ryggar och nackar. Dessutom finns det alltid en risk att ens näsa precis når upp till armhålan på lite längre folk. Och det är inte alltid det är en trevlig upplevelse.

9. När jag var 18 trodde folk att jag var 15 baserat enbart på längden, nu tror folk att jag är 70 baserat på längden (Det går tyvärr inte att undkomma spåren av ålder i ansiktet)

10. Vissa folk har en tendens att lägga armen på huvudet på en och luta sig, bara för att de kan! 

Detta var bara ett urval av nackdelarna med att vara kort. Det finns dock en hel massa fördelar också, men det tar vi i ett annat inlägg.

På återseende. 

Hur gammal sa du att du var sa du?

Idag sa min kollega: "Hallå, jag är 22 år! Jag orkar inte vara ute och festa fredag och lördag varje helg längre".

Snacka om att han fick en att känna sig gammal! Kan ni tänka er. Han är ändå hela TJUGOTVÅ år! (Singel och barnlös för övrigt, för har man pojkvän/flickvän och/eller barn så ändras såklart förutsättningarna en del) 

Nä, men helt seriöst. Innan jag blev gravid (i just 22-års åldern) med V så gick jag mer än gärna ut och festade varje helg. Det handlade aldrig om vad man orkade eller klarade av. Det handlade nog snarare om pengar. Ni vet, man levde som en drottning den första veckan efter lönen sen blev det nudlar och vatten resten av månaden. Typ. 

Säg att förfesten började runt 19. När man till slut kom iväg (OM man ens kom iväg, för tro mig, det hände att man inte kom ifrån förfesten ibland.  När jag festade med en tjej som vi kan kalla K.F så slutade det, 90% av gångerna, till slut med att det blev hemmafest), då var klockan runt 23 kanske. 

Sen en himla massa klubbande, dansande, flirtande mm. Sen var man hemma runt 4 på morgonen igen. För att starta om hela proceduren kvällen efter.

Nu skulle jag vara glad om jag hade lyckats vara vaken till efter kl 1 på natten. Och förfesterna blir senare och senare. Eller, det blir inte så mycket förfester längre. Det blir att man åker dit man ska när barnvakterna har gett tummen upp.

Dagens ungdomar! Han kommer få en chock när han kommer upp i min ålder. Ska jag förvarna honom? Njee, jag är för ny på jobbet för att komma med moderliga råd till mina yngre arbetskamrater. Det får vänta ett tag till. 

Innehållslöst med en sadistisk fluga

Sitter åter här igen och smuttar på min kopp med cola och smyger i mig ett chips eller två. Njuter av tystnaden. Det enda som hörs just nu (förutom surrandet från datorn, diskaskinens slörpande och J:s utrop när han spelar) är sekundvisaren på klockan i köket. Det dyker då och då upp en fluga och surrar mig i örat. Inte så trevligt om jag får säga min åsikt. Är han inte runt örat och härjar så är han vid ögonen och försöker att få min uppmärksamhet. Han lyckas. Jag viftar med handen som om jag vinkar till någon som verkar vara för långt bort för att kunna se mig. Han riskerar att få en käftsmäll men slutar han? Nej då, börjar misstänka att just denna fluga är lite av en sadist eller något. 

Försvinn!! Jag har varken tid eller lust att bråka med dig just nu!

Just nu går hela jag på autopilot. Är så trött fysiskt och psykiskt. Men hjärnar går ändå på högvarv. Ni vet, alla nya intryck på jobbet. Alla ord som jag normalt aldrig skulle använda normalt. Men eftersom jag ändå går på autopilot så minns jag inte ett enda ord! Där skrev jag till och med "normalt" 2 ggr i samma mening, men jag orkar inte gå tillbaka och ändra det, så trött är jag. Känns mycket lättare att skriva en hel roman istället. 

HA! Där fick jag honom nästan, den sälvmordsbenägna lilla stackaren. Han dök upp på datorskärmen och tog sig en liten promenad över mitt inlägg. Han är säkert en sån där liten jäkel, ni vet, vad heter det? Typ, ordpolis! Han dök ju faktiskt upp på skärmen samtidigt som jag bestämde mig för att strunta i att redigera meningen där uppe. Sikken stil. Komma här och komma. Hmpf.

Jag tror att om jag släcker lampan och stänger ner datorn så låter han mig att vara. Han kanske t om flyger ner till J en stund och irriterar honom lite. Det verkar ju som att han är på ett mission här, att irritera så mycket som han bara kan (flugan alltså, inte J, vi behöver ju inte beskylla honom för något den här gången)

Så god natt till alla där ute. Jag ber om ursäkt för eventuella stavfel och dylikt. Inspirationen tryter men jag orkade liksom inte avsluta inlägget och radera det. Alldeles för många knapptryckningar!

Skolstart!

Regnkläder, stövlar, mössor, vantar, keps/solhatt, vinterkläder, extrakläder, matsäck, gympakläder, solkräm, skor mm mm

Japp, skola och dagis har officiellt startat!

Nu är det dags för alla dessa rutiner igen. Vilket känns jäkligt bra såhär efter sommarens sena kvällar/glass och godis på vardagar/semestertripper/sena morgnar. Nu blir det ingen sovmorgon mer, (ja, förutom på helgerna då kanske. Om man har tur) 

Nu är det dags för läxor, trötta barn och tjatande föräldrar. Det är dags för pusslande av tider för att minimera tiden på skola och dagis så mycket som möjligt. Det är dags för alla virus som kommer att studsa från barn till barn. Snor, snor och åter snor. Och förmodligen, men förhoppningsvis inte, någon magsjuka här och där. (Nu snackar jag om hela läsåret naturligtvis, inte bara om skolstarten)

Häromdagen sa tösen att hon var rädd. Rädd för att börja i skolan. Rädd för att hon inte känner någon väl i klassen hon ska börja i. Rädd för att hon inte kan skriva bra än. (Hon hade fått för sig att man måste kunna skriva bra innan man börjar i skolan). Vi hade ett ganska långt, men givande, samtal den kvällen och det känns som att hennes rädsla börjar förvandlas till hopp, spänning och förtjusning. 

Lillkillen klarar av inskolningen utan några som helst problem. Där är det storasyster som tycker det är jobbigt att lämna honom. Hon pratar med honom och kramar och pussar honom innan de går och frågar honom om allt verkligen känns okej. 💓💓💓

De har ändå aldrig direkt varit åtskilda så många timmar på en och samma gång innan, och det tycker tösen är lite jobbigt.

Äldsta killen börjar dock inte än på ett tag. Högstadiet liksom.. 😱

Och jag, jag fortsätter på det nya jobbet och lär mig. Det känns som att det definitivt går framåt och det är ju inte fy skam det heller!

"Bilglastekniker" och "låt-hatare"

Jag vet, jag har jobbat där i 2 dagar men är redan titulerad som "bilglastekniker". Det står i mitt anställningsavtal. Jag har inte bytt en enda ruta än, men jag har 2 duktiga kollegor som även råkar vara bra lärare. Sikken tur va? Idag kändes det faktiskt som jag gjorde lite nytta till skillnad från igår när jag bara tittade på. 

Jag är ganska accepterad av mina nya arbetskamrater. Det är egentligen en enda sak som de föraktar mig för. Att jag råkar tycka om låten "Despacito". Wow.. det skulle vara rent av heligt om jag råkade tycka lika illa om den låten som de gör. Men för att jävlas lite extra så låter jag ljudet vara på på mobilen så när J ringer så är det just den låten som kommer. Mohahahha.. De kan ju inte anklaga mig för fjäsk i alla fall!

Hur som helst så är det en mycket trevlig arbetsplats och jag ser fram emot den dagen då jag bytt min första bilruta och lagat mitt första stenskott alldeles själv! 

Att åka kollektivt till jobbet har hittills fungerat bra. (Tja, vad hade jag förväntat mig efter endast 2 dagar men ändå) Det är rogivande, än så länge eftersom det varit fint väder, att gå till tåget. Tåget i sig är skönt att åka då jag slipper koncentrera mig på bilväg och köer. Samma sak på vägen hem. Där kan jag dessutom ta en powernap på vägen med musik flödande i mina öron.

Men fråga mig igen om en månad. Då kanske jag inte är så pepp på det här med att åka kollektivt längre.

För att göra veckan ännu bättre så blev min kära sambo fastanställd i måndags! Med bra omdöme från chefen också. Och det verkade som att det gick bra för lilleman på inskolningen på det nya dagiset idag också! 

Sen att lilleman spillde oboy över hela min säng i morse, att båda de små idag bråkade om städningen i vanlig order och att J var irriterad när jag kom hem, allt de där ignorerar vi för den här veckan har i huvudsak varit väldigt bra! :)

Pinsamheter

Jag har kommit upp i åldern där jag inte tycker att mycket är speciellt pinsamt längre. Men det händer ändå att jag gör bort mig en hel del ändå. Alltså förutom allt jag lyckas göra sönder.

Som när jag går fram och kramar en kille, som känner en av mina vänner, och jag är helt säker på att jag träffat honom tidigare. Men det visade sig att han inte hade en aning vem jag var, vi hade såklart aldrig träffats. Kunde blivit pinsamt men jag är så van vid att göra konstiga saker så jag själv tyckte inte att det var pinsamt. Vad min omgivning tyckte kan jag inte svara på dock.

Eller när jag jobbade på Shell och lyckades ha ut en hel kopp kaffe över kassasystemet. Ni kan ju gissa hur det slutade. Självklart inte så bra. Dessutom kom en hel buss med ett hockeylag där diverse godsaker skulle inhandlas och alla behövde betala kontant då kassan hade drunknat.

När jag klev på isen första gången när jag började hockey för en herrans massa år sen, och glömde att ta av mig skridskoskydden. Det slutade såklart abrupt med att jag halkade ihop till en hög av ben och armar. Ja, då var det pinsamt. Nu? Not so much.

Jag pekar på folk och jag pratar högljutt. Till mina vänners förtret. 

Nu inser jag att livet är för kort för att bry sig nämnvärt när man gör bort sig. Det är bara att skratta bort det! Åh umgås du med mig så lär det bli en himla massa skratt, inte för att jag är speciellt rolig utan för att jag är en mästare på att just göra bort mig, och ibland även andra.

Vems barn kom hem till mig idag? Inte kan det varit mina iaf!

Jag älskar mina barn! Mer än allt i hela världen. Men ibland (ganska ofta) driver de mig till vansinne!

Det låter kanske hemskt, men det är sant. Idag räddade grannarna mig en stund och tog med dottern på en utflykt till en lekplats lite längre bort. Och storebrorsan tog med lillebrorsan till en närmre lekplats en stund. Så jag fick pusta ut en stund. Samtidigt som jag lagade mat såklart. Hade jag satt mig ner, bara 5 minuter, så hade jag somnat!

När mina små har blivit passade en natt (tack svåger och svägerska för den här gången <3) oavsett vart de har varit, så känns det som att de blir som vilda djur när de kommer hem igen. Som att allt hyfs har tagit musten ur dem så att de måste skrika, bråka, stöka, säga emot mm tills de kommer tillbaka till normala gängor igen.

Och vi föräldrar som fått vara lite barnlediga, vi längtar ändå efter barnen när de är på väg, men undrar varje gång de kommer hem om de blivit utbytta! 

De. Är. Inte. Kloka!!!

De klättrar liksom på väggarna, och tävlar om vem som kan låta mest, och vem som kan säga värst saker till varandra, och vem som kommer att lyckas få mamma eller pappa att tappa fattningen först. (Oklart vem som vinner flest ggr där, det kan vara så att det blir oavgjort i de flesta fallen)

"De är jättesnälla och goa barn, hur lätta som helst att passa!" Say whaaaaat???

De är jättegoa barn! Absolut, när de vill ha något. De är jättesnälla barn! Jodå, när de sover.

Okej, nu överdrev jag lite igen, men den här dagen (vänta, den här veckan förresten) har varit en känslig berg och dal-bana. Man vet inte vilket humör de är från ena stunden till den andra. 

Och klart att de mysiga och goa stunderna alltid överträffar de mindre lätta stunderna. Det finns ju inget i världen som kan få mig att vilja byta ut en enda dag med barnen. 

Fast att blir barnlediga lite då och då är inte helt fel. Vi uppskattar varje barnledig dag också, men officiellt sett då är det för barnens skull vi låter dem åka iväg en dag eller två till farföräldrar, morföräldrar eller syskon! Off the record, så är det jäkligt skönt att vakna av sig själv på morgonen, att äta chips till lunch och godis till kvällsmat. ;)