Jag var hemma från jobbet i fredags. Jag är hemma från jobbet idag. Jag har feber, halsont, är snorig och snurrig. Vem är det synd om? Mig? Nej nej... Det är synd om mina barn såklart. För de får ju inte stanna hemma bara för att jag får det. Ni ska se blickarna de gav mig i fredags morse och således i imorse. En blick som sa allt:
"Jaha ja, du får stanna hemma idag mamma, men vi, vi måste gå till skola/dagis minsann.. Vi får inte stanna hemma och ha tråkigt och stöka ner och gnälla över att det inte finns något att göra"
Okej, de kanske inte tänkte exakt så, men jag tror ni förstår. I fredags kunde jag knappt röra mig under hela dagen. Ni vet, en manlig förkylning kanske? Nja, inte riktigt, men i min ensamhet så intalade jag mig själv att det var exakt vad jag drabbats av. Vilket gjorde att mitt dåliga samvete gentemot barnen och det äckliga stöket hemma lättades lite. Jag sov från och till hela dagen för att sen gå och lägga mig för natten igen kl 21.
Men som ett under så mådde jag bättre på lördagen. Och tur var väl det då J skulle på halloween fest och lämnade mig ensam med två överenergiska små barn hela kvällen. (På riktigt, jag misstänker att han pumpade i dem en massa socker och upp piggande substanser för de rev bokstavligt talat hela lägenheten. Tror ni mig inte? Fråga J.F och A.K som underhöll mig på facetime under en del av kvällen. De bevittnade hela scenariot där våran stora tavla hamnade på golvet och fönsterlampan rasade ner till ursprungsform, alltså, fick ju ägna en stund att sätta ihop skiten igen sen)
På söndagen, alltså igår, så mådde jag väl sådär. Körde till Mariestad för att hämta V som hade ägnat höstlovet hos en kompis. När jag kommer hem så känner jag hur febern började stiga igen. WTF... hallå.. det där var inte okej. Jag brukar normalt sett vara sjuk EN dag. Två högst.. Men eftersom J var hemma igen så fanns det ingen tid att låtsas ha en manlig förkylning. För nu skulle det tvättas. Ett nödvändigt ont tyvärr. Men tack vare att J var hemma så kände jag liksom att det fanns ingen bättre tid än just då att hänga gäng i tvättstugan, då han kunde underhålla barnen så länge.
Natten till idag har bjudit på drömmar som endast besöker en när man plågas av feber. Ni vet, jag drömmer att kaninerna har mosats under min kudde, vilket ledde till att min kudde slängdes i väggen av ren frustration. Jag drömde att folk kräktes hej vilt omkring mig (alltså egentligen inte, men drömde att en kompis från förr skallade en stackars kille som kräktes lite i munnen på sig själv, men det räckte för att jag skulle springa därifrån såklart). Jag drömde att jag, min syster och ett ex till mig skulle sola solarium. Sagt och gjort. Men det var inget vanligt solarium utan ett sånt där skojigt ett som snurrade runt som en karusell. Upp, ner, åt sidan, andra hållet, varmt, svettigt, halt, upp igen.. å ner..
Jo men visst. Vaknade i lillemans säng utan att veta hur jag hamnat där. Skickar sms till lillbossen om mitt tillstånd, ringer tandläkaren och avbokar min tid idag och sitter exakt nu och undrar vad fan det var som hände. Simulerade V att han också var sjuk i morse, men fick snällt gå till skolan ändå eftersom det inte gick att simulera feber? Eller drömde jag det också? Var verkligen de små besvikna för att de inte fick stanna hemma eller skuttade de ut genom dörren i ren lycka för att de skulle få åka och träffa sina kompisar igen efter en tråkig helg hemma?
Alltså jag vet inte.
Men en sak vet jag.. Jag ska slänga i mig ett par alvedon och sen ta tag i disken. Om jag orkar så ska jag dessutom sanera lägenheten lite så att alla förkylningsbaciller flyttar ut!!
