Feber snurrig helg

Jag var hemma från jobbet i fredags. Jag är hemma från jobbet idag. Jag har feber, halsont, är snorig och snurrig. Vem är det synd om? Mig? Nej nej... Det är synd om mina barn såklart. För de får ju inte stanna hemma bara för att jag får det. Ni ska se blickarna de gav mig i fredags morse och således i imorse. En blick som sa allt:

"Jaha ja, du får stanna hemma idag mamma, men vi, vi måste gå till skola/dagis minsann.. Vi får inte stanna hemma och ha tråkigt och stöka ner och gnälla över att det inte finns något att göra"

Okej, de kanske inte tänkte exakt så, men jag tror ni förstår. I fredags kunde jag knappt röra mig under hela dagen. Ni vet, en manlig förkylning kanske? Nja, inte riktigt, men i min ensamhet så intalade jag mig själv att det var exakt vad jag drabbats av. Vilket gjorde att mitt dåliga samvete gentemot barnen och det äckliga stöket hemma lättades lite. Jag sov från och till hela dagen för att sen gå och lägga mig för natten igen kl 21. 

Men som ett under så mådde jag bättre på lördagen. Och tur var väl det då J skulle på halloween fest och lämnade mig ensam med två överenergiska små barn hela kvällen. (På riktigt, jag misstänker att han pumpade i dem en massa socker och upp piggande substanser för de rev bokstavligt talat hela lägenheten. Tror ni mig inte? Fråga J.F och A.K som underhöll mig på facetime under en del av kvällen. De bevittnade hela scenariot där våran stora tavla hamnade på golvet och fönsterlampan rasade ner till ursprungsform, alltså, fick ju ägna en stund att sätta ihop skiten igen sen)

På söndagen, alltså igår, så mådde jag väl sådär. Körde till Mariestad för att hämta V som hade ägnat höstlovet hos en kompis. När jag kommer hem så känner jag hur febern började stiga igen. WTF... hallå.. det där var inte okej. Jag brukar normalt sett vara sjuk EN dag. Två högst.. Men eftersom J var hemma igen så fanns det ingen tid att låtsas ha en manlig förkylning. För nu skulle det tvättas. Ett nödvändigt ont tyvärr. Men tack vare att J var hemma så kände jag liksom att det fanns ingen bättre tid än just då att hänga gäng i tvättstugan, då han kunde underhålla barnen så länge. 

Natten till idag har bjudit på drömmar som endast besöker en när man plågas av feber. Ni vet, jag drömmer att kaninerna har mosats under min kudde, vilket ledde till att min kudde slängdes i väggen av ren frustration. Jag drömde att folk kräktes hej vilt omkring mig (alltså egentligen inte, men drömde att en kompis från förr skallade en stackars kille som kräktes lite i munnen på sig själv, men det räckte för att jag skulle springa därifrån såklart). Jag drömde att jag, min syster och ett ex till mig skulle sola solarium. Sagt och gjort. Men det var inget vanligt solarium utan ett sånt där skojigt ett som snurrade runt som en karusell. Upp, ner, åt sidan, andra hållet, varmt, svettigt, halt, upp igen.. å ner..

Jo men visst. Vaknade i lillemans säng utan att veta hur jag hamnat där. Skickar sms till lillbossen om mitt tillstånd, ringer tandläkaren och avbokar min tid idag och sitter exakt nu och undrar vad fan det var som hände. Simulerade V att han också var sjuk i morse, men fick snällt gå till skolan ändå eftersom det inte gick att simulera feber? Eller drömde jag det också? Var verkligen de små besvikna för att de inte fick stanna hemma eller skuttade de ut genom dörren i ren lycka för att de skulle få åka och träffa sina kompisar igen efter en tråkig helg hemma?

Alltså jag vet inte.

Men en sak vet jag.. Jag ska slänga i mig ett par alvedon och sen ta tag i disken. Om jag orkar så ska jag dessutom sanera lägenheten lite så att alla förkylningsbaciller flyttar ut!!

Barns logik

Barnen ska äta kvällsmat. De tog ca 10 minuter att bestämma sig vad för kvällsmat som lockade. 

Tösen valde till slut mjölk och flingor men ångrade sig precis innan jag hann hälla i flingorna. Hon skulle såklart ha musli i istället. Sagt och gjort.. 

Blev hon nöjd? Nja, det var lite velande fram och tillbaka om hon tyckte att det passade ihop, mjölken och muslin.. Fast helst av allt ville hon faktiskt haft gröt! Med mjölk! Och kanel! Och socker!

Jaha, hade varit trevligt att veta innan kan jag känna. Till saken hör att vi inte hade någon gröt hemma i vilket fall som helst. Men det skulle ju mamma tänkt på såklart! Hon fick hur som helst nöja sig med musli och mjölk, och jag stod inte högt på listan av hennes favoritpersoner.

Lilleman valde yoghurt och musli. Typ samma sak som alla andra kvällar. Han äter glatt tills tallriken är totalt renskrapad... "Men, jag ville ju ha mjölk och musli... samma som M", säger han med extremt gnällig röst. "Varför fick inte jag deeeet? Varför fick bara M deeeet? Dumma mamma!!"

Det är väl trevligt när man förvandlas till syndabock för de mest ologiska sakerna mina barn hittar på.. Trevligare ändå är det när båda barnen tjurigt vägrar öppna munnen när tänderna ska borstas. I säng med dem och jag är inte vatten värd. Nu är det pappa som gäller.

Jag som är van vid deras tvärvändningar lägger mig i soffan med lite gott att smyga mig med och helt plötsligt, just som det är mest spännande på tv, så skriker båda två efter mig!! "Maaaaaaaaamma, mamma, mamma, mamma, mamma.... kooooom!!"

Men.... suck!!

Efter lite krokodiltårar, från både mig och barnen, så var det fred mellan oss igen.. Helt apropå ingenting alls så var jag ganska långt upp på deras lista av favoritpersoner igen! VICTORY!!

Mission accomplished så att säga. Passade på att lägga mig i soffan och däcka för att minska risken för att glida ner på topplistan igen..

#MeToo #MyBad

Ni alla har sett det eller hur? Ja, de flesta kan jag tänka mig i alla fall. För dig/er som inte har fått informationen så pågår det just nu en "kampanj" (Läste att någon kallade det för detta) där det uppmanas att alla kvinnor/tjejer som någon gång har blivit utsatt för sexuella trakasserier skulle haschtagga "me too" för att skapa en ännu större medvetenhet för ett problem som har funnits i urminnes tider. 

Personligen tycker jag att det var ett bra initiativ. Jag är inte källkritisk i den här frågan så jag har ingen aning överhuvudtaget vem eller vilka som startade detta, men det spelar ingen roll för min del. 

Men jag blev överväldigad ändå. Av sorg och smärta. Jag blev ändå ledsen, trots att jag t om i ett tidigare inlägg skrivit att de flesta tjejer jag känner någon gång har utsatts för någon form av sexuella trakasserier. Men när hela nyhetsflödet på facebook bombarderades med dessa enkla små ord så gick något sönder inom mig. Allt blev ännu mer verkligt på något sätt. Jag blev speciellt berörd av alla dessa män som faktiskt har stake att stå upp och säga att de en gång i tiden var en del av problemet.

Många gånger tror jag verkligen inte att dessa killar menar något illa. Det var ju ganska oskyldigt att ta på den där tjejens bröst på festen, att göra sexuella anspelningar till den andra tjejen och nypa den tredje tjejen i rumpan... Ja, det var alldeles säkert helt oskyldigt från eran sida, men inte från tjejens sida. Tyvärr växer vi tjejer upp med detta beteende mot oss vilket har helt enkelt blivit normalt för oss att killar kan ta på oss utan att det blir en stor sak av det. Det är ju så killar beter sig. Det är ju det vi tjejer får leva med. Gilla läget liksom.. Rätt?? Nej nej nej... FEL!!

Sexuella trakasserier förekommer varje dag. Överallt. Ni som kommenterar att ni aldrig sett det med egna ögon måste vara extremt naiva eller helt enkelt missförstått själva syftet med denna "kampanj".Våldtäkt är bara en del av sexuella trakasserier. Har ni aldrig sett en kille gå fram och tafsa på en tjej i skolan? Har ni aldrig sett killar på krogen som smeker en okänd tjej på häcken? Har ni aldrig skämtat eller hört någon annan skämta högljutt om att göra det ena eller andra med en viss tjej på höravstånd? Har ni aldrig hört någon kalla en tjej för kränkande ord? Har ni aldrig själva tagit på en tjej utan hennes uppriktiga samtycke? Har ni aldrig bllivit sur på en tjej eller er egna flickvän för all del, när hon inte känner för att ha sex? Helt uppriktigt nu? Jag snackar inte bara om hur ni eller era bekanta beter er som vuxna. Jag pratar framör allt om tonåren. Skoltiden. Där man formas som mest till den människa man är idag. 

Om en kille drar in en tjej på toaletten och tafsar på henne kanske hon skrattar lite nervöst och säger lite svagt att hon inte vill. Varför säger hon inte bara att hon inte vill? Ja du, varför ska hon ens behöva hamna i den situationen där hon måste säga nej efter att hon blivit påtvingad dina händer? Om en tjej tvekar det minsta när ni har kommit så långt att ni ska ha sex, sluta då för fan och fråga henne uppriktigt om detta verkligen är det hon vill!! Tvekar hon fortfarande, var tamejfan en man och sluta med en gång. Ställ dig upp och säg att du vill inte göra något om hon verkligen verkligen inte vill till hundra procent. För en tjej som har sex med en kille trots att hon innerst inne inte vill, men hon vågar inte riktigt säga nej, av en herrans massa anledningar, den tjejen bär antagligen på så mycket skit inom sig. Den tjejen har dåligt samvete gentemot dig för att någon annan kille innan dig har gett henne dåligt samvete för att hon har sagt nej. Men bara för att hon var säker på att hon ville innan, betyder inte att hon är taskig som ändrar sig mitt i. Hon har ångrat sig. Hon vill inte. Låt henne vara och säg att det är okej. 

Ni måste väl ändå märka när en tjej vill att du tar på henne och när hon inte vill? Ni måste väl ändå se skillnaden på en tjej som är intresserad av kroppskontakt med dig och en tjej som bara är intresserad av att umgås och prata med dig?

Är du det minsta osäker?? Vad tror du själv att det bästa beslutet är att ta då? Naturligtvis så väljer man den säkra vägen och tar inte på henne alls.. Eller??

Tro mig när jag säger att jag vet! Jag vet att det finns killar som aldrig gjort sig skyldig till några sexuella trakasserier alls. Det vet jag. Det vet alla... på riktigt...

MEN... Om du någonsin har sett med egna ögon att en annan kille gör sig skyldig till det, och du väljer att inte göra något åt saken.. Då min vän, då är du medskyldig..

Jag är också medskyldig.. Jag har sett andra tjejer blivit tafsade på utan samtycke så många gånger i mitt liv.. Gjorde jag något? Nej... Sa jag något?? Nope!  Så jag tror att alla är mer eller mindre medskyldiga till detta... 

Jag läste att männen nu har blivit uppmanade, eller snarare ombedda att haschtagga #my bad. Visst, tanken är god och hedervärd. Jag förstår syftet bakom det och jag vill isf ta min del av ansvaret också, vilket betyder att även jag kommer att haschtagga det.

Over and out

Kloka ord

"Om du känner att du är mitt inne i en ond cirkel, där du mår väldigt dåligt och du vet att det behövs en förändring på vissa plan i livet för att det ska bli bättre igen. Fokusera då bara på det DU kan förändra. Du kan inte förändra någon annan, även fall du vill det så djupt ibland pga av du mår dåligt av denna persons handlingar. Jag kan lova att du kommer att må bättre om du lägger din energi på det du kan hjälpa till att förändra, eller det du kan förändra själv, till det bättre. Precis som att du inte kan ändra på någon annan, på samma sätt kan de inte ändra på hur du bemöter livet och alla dess problem. Det kan bara DU göra. Känner du att du är otillräcklig för att du inte orkar, men du får inte den hjälp du skulle önska, så är det fortfarande bara du som kan göra det till det bättre för dig"

Ungefär så sa min kloka syster till mig senast jag beklagade mig över saker jag inte kan kontrollera. (Jag insåg naturligtvis inte själv just då att jag faktiskt la fokus på alla andra istället för mig själv).

Hur som helst så vill jag sprida detta budskap vidare. För det är ju helt och hållet sant. Eller hur? Hon har sagt detta till mig flera ggr under vår livsresa, men först den här gången fastnade det. (Hon måste ha slitit sitt hår ett antal ggr i försöken att få mig att inse detta).

Om jag skulle känna att jag har gjort allt JAG kan göra i en situation för att något ska förändras till det bättre, ja, då kan jag i alla fall må bra i att jag har försökt mitt bästa. Jag behöver inte sitta med dåligt samvete sen och grunna på vad jag kunde gjort annorlunda.

Släpp alla småsaker och fokusera på vad ni kan göra för att livet ska kännas bra igen. Måste det alltid vara städat och fint, varje dag? Är det hela världen om man tummar på kvällsrutinerna en kväll? Skulle vi utplånas om vi släppte kontrollen mer än vanligt för en gångs skull?   

Vi är bara människor och det finns ingen som begär att du ska göra mer än ditt bästa.



Ingen





Förutom du själv

Halloween på Liseberg

Det var ju en once in a lifetime upplevelse. Bara för att jag aldrig tänker utsätta mig för det igen. Ren och skär ångest med huvudvärk som påföljd.

Jo, jag är lättskrämd. Alltså såpass lättskrämd att vissa människor faktiskt blir irriterade på mig. Inte för att jag sitter och hoppar till under tiden man tittar på skräckfilm, vilket jag knappt gör längre. (Tittar på skräckfilm alltså). Inte heller för att jag skriker och hoppar till när någon medvetet skrämmer mig. Utan för att det är tydligen måttligt irriterande när jag hoppar till helt "utan anledning". Ni vet, när någon kommer gående och jag inte råkar höra att personen i fråga är på ingång och han/hon helt plötsligt säger något så alldagligt och ofarligt som "hej".. Då kan det hända att jag hoppar till och utstöter någon form av ljud för min kropp måste ju naturligtvis visa att jag blev rädd. Oftast i form av ett litet skrik. 

Jag är hemskt ledsen för detta. Jag vet faktiskt inte varför jag är så lättskrämd. Det är som att jag springer runt och bara förväntar mig att någon ska skrämma mig när som helst.

Ni vet när man till slut ger sig och ser på den där förbannade skräckfilmen, bara för att få slut på tjatet liksom. Man sitter som på nålar, helst mittemellan två personer, med en kudde tryckt mot bröstet. För när det väl händer något läskigt så räcker det inte med att blunda. Nej nej nej. Man måste hålla för öronen (en självklarhet), man måste samtidigt på något sätt få upp kudden framför ansiktet (funkar bäst om man lägger kudden i knät och sen slänger upp benen så knäna är i höjd med pannan ungefär). Sen är det viktigt att få skrika. Jo det är sant. Får jag inte skrika så börjar jag gråta istället, vilket i och för sig funkar det med då tårarna förblindar en för en stund. Men om man istället väljer att skrika, ja då fyller ju den där magiska kudden ytterligare en funktion. Det blir lite mer hanterbart för övriga deltagare om man kan kväva sina skrik med kudden.

Hur som helst, det jag ville komma fram till. Det är att ju mer man förväntar sig att något kommer hända snart, ju räddare blir man när det väl händer. Musiken brukar ju vara en bra ledtråd, men jag vet också att den kan vara ganska vilseledande ibland.

Igår blev det ett besök till Liseberg. De övriga i sällskapet hade varit där föregående år så det blev lite av premiär för mig och J (under haloween veckan alltså). Jag var hur kaxig som helst, medan S, en av tjejerna i gänget visade sig vara.. lite lätt.. panikslagen. Det finns en möjlighet att det faktiskt lugnade mig lite, att det fanns en till som var lite rädd sådär. Antagligen räddare än mig. Rätt? FEL! När vi började närma oss ingången till "skräckhuset" så började jag få lite smått illamåendekänsla och hjärtklappning. Det började liksom knyta sig i magen och jag började svettas lite. Jo men det här kommer går bra. Det är ju för guds skull bara utklädda människor. Jag fortsatte min lite kaxiga resa fram till vi stod precis framför ingången och någon stackars jävel inne i huset skriker i panik. Där, i exakt den sekunden så brast det för mig. Men med tårar rinnande nerför kinderna och svettiga handflator gick jag ed resten av gänget in. Lugna puckar (not). Efter instruktioner från personalen och vi blev lämnade åt vårt öde så kunde jag inte ta ett steg till. Jag skrek till J att jag måste ut. Jag hittade dock inte vart fan jag skulle ta vägen och J försökte fortfarande övertala mig och till slut, när våran grupp knappt var synlig längre så sprang jag i panik efter dem. REN OCH SKÄR ÅNGEST!!! Det var inte kul. Det var fruktansvärt. Den första halvan av upplevelsen. När vi hade gått uppskattningsvis halva biten så började jag se ljuset i tunneln. Snart skulle det vara över... Skulle jag göra om det? ALDRIG!!

Resten av kvällen ägnade jag och J till att åka lite attraktioner och spela lite, ta en drickpaus och hade det allmänt mysigt, medans resten av galna gänget ställde sig i den oändliga kön till nästa skräckupplevelse.

Fast på vägen ut så tänkte vi att nu går vi till zombiezoonen. Jo men det klarar vi.. Aaa, i ca 3 minuter. Not cool... Zombies överallt med väsande ljud, blodiga deformerade ansikten och extremt närgångna. 

Bye bye för mig. 

Ja, jag vet. De är helt vanliga (sadistiska skulle jag vilja påstå)  människor som bara har som jobb att skrämma upp oss vanliga (lite sadistiska som går dit) människor. 

Men nej. Inte riktigt min grej...

2 veckor senare

Då har det gått drygt två veckor sen jag skrev senast. Två veckor fyllda med en himla massa sjukdomar. Sist jag skrev var det ju magsjukan som bestämde sig för att göra ett gästspel här hemma. Vi är dock osäkra på vad det var för konstig magsjuka, ingen annan blev drabbad, lilleman hade feber från söndag till torsdag från och till. Lite snorig och hostig hela veckan och lite kräkningar på söndagen där allt startade. Sen skulle naturligtvis lite streptokocker dyka upp också. I mungiporna. Svinkoppor kallas det tydligen i folkmun. V hade svinkoppor när han var liten men då satt de på handen och man kunde täcka över det med ett plåster så det inte smittades. Inte riktigt aktuellt när de sitter så nära munnen på ungen. (Det kanske hade blivit ganska lugnt och skönt dock)

Och dottern har blivit hes. Jag hoppas att det stannar vid heshet för vi har verkligen inte råd att vabba mer just nu. Alltså, blir hon sjuk så finns det ju inte mycket att göra men än så länge verkar hon må hur bra som helst. Förutom hesheten som tydligen kan vara nog så störande.

Att ha hemma 2 barn i ca 2 veckor, med någon dag däremellan där de fick besöka skola och dagis, är ingen piece of cake om jag får säga min mening. Hade de varit friska så hade det inte varit några konstigheter, men vi har ju fått befinna oss lite i karantän då vi inte vill smitta några andra. 

Men i fredags åkte jag och dottern hem till M och S och käkade lite tacos med största delen av gänget. J fick stanna hemma med lilleman vilket han verkade vara ganska nöjd med då hans kära dator förmodligen hade blivit ledsen av bristen på uppmärksamhet om han lämnade den en hel kväll. 

Hur som helst så var det en mycket trevlig kväll och jag har saknat dessa sammankomster som sällan blir av pga helgjobbare mm. 

Nu väntar en vecka där jag hoppas att sjukdomarna tar en liten paus så mina söta ungar får återhämta sig lite och få leka med sina kompisar. Lillemans sår ser torra ut men det är ärligt talat lite svårt att avgöra då de sitter i ett utsatt ställe där saliv kan lura ögat lite. Men vi har en salva vi mer än gärna smörjer på 3 ggr om dagen så han ska slippa detta. 

På återseende, förhoppningsvis snarare förr än senare denna gång. :)

Magsjuka = ångest deluxe

Japp, tror att magsjukan har bestämt sig för att göra ett besök här. Och alla ni som känner mig vet ju precis vad jag känner inför detta. Den där ångesten gör sig påmind och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera den.. igen..

Normalt sett när någon av barnen kräks så tar ångesten över alla sinnen. Jag gråter, skakar, svettas, fryser, mår illa, det snurrar, mina händer domnar bort, det surrar i huvudet och enligt min omgivning så blir jag i stort sett okontaktbar. Det är fruktansvärt och så jävla orättvist gentemot det stackars barnet som inte får den ömhet och närhet som han/hon behöver från mig. Så inte nog med den "normala" ångesten så får jag ångest pga det hemskt dåliga samvetet som kryper sig på när jag skrämmer upp resterande barn och även barnet som blivit drabbad. En ond cirkel helt enkelt. 

Men!! Den här gången var ångesten hanterbar. Ja, jag fick panik! Ja, jag började skaka och prata osammanhängande och vägrade gå in i rummet som jag skulle vilja kalla brottsplatsen. Ja, jag gick upp till mamma och rökte ett helt paket ciggaretter, sen hamnade jag hos grannen där jag till slut däckade i hennes soffa. Ja, jag sms:ade med en allierad, som vet exakt hur jag känner, vilket hjälper mig bra mycket mer än hon säkert tror att det gör! Alltmedan J en än gång fick ta allt det där jag är så fruktansvärt rädd för, alldeles ensam. Men, jag grät inte en enda gång. Det surrade endast lite grann i händerna. Jag kände den där heta värmen som sprider sig i kroppen vid ångest, men den lyckades inte bita sig fast den här gången. Och hör och häpna, JAG vabbar idag. Första gången i mina barns liv så är jag hemma själv när ett barn har visat magsjukesymptom. Vad händer?

På ett sätt är jag lättad och glad över att min ångest inte var fullt så påträngande som den brukar, på ett sätt skrämmer det skiten ur mig. Jag har liksom levt med den här fruktan, ångesten och rädslan för kräk i hela mitt liv. Så länge jag kan minnas. Vad var annorlunda den här gången? Var det för att lilleman hade feber innan han kräktes första gången, vilket på något sätt kanske förberedde mig? Var det för att han bara kräktes lite de 2 ynka gångerna han kräktes? Jag vet inte, för jag var inte där. Var det för att J hanterade allt så mycket lugnare med mig än vad han brukar? Att han var mer förstående?

Många frågor, men inga svar. 

Ja, jag är bokstavligt talat livrädd för att någon annan i familjen ska få det. Framörallt att tösen ska drabbas. Ja, jag är skiträdd att jag ska få det också. Rädslan gör sig påmind konstant men på något sätt klarar jag av den. Det tillhör inte vanligheterna. För er som känner mig, ni vet hur jag brukar reagera. 

Nu får jag ta tag i saneringen av hemmet och hoppas på att lilleman var den första och siste i familjen som fick det den här gången.

Tack till alla underbara människor som finns där för mig när jag verkligen behöver det! Ni är guld värda!!

💓💓💓💓💓💓

Att vara (bekväm) eller inte vara (bekväm), det är frågan

Jag tycker det är svårt det där med kläder. Killar brukar ofta skämta om oss tjejer att vi har proppfulla garderober men "aldrig" har något att ta på oss. Det må vara sant, men oftast klär jag mig efter humör och eftersom killar gärna skämtar om tjejers ojämna humör så är det ju ganska logiskt att jag aldrig har något att ta på mig...?

Jag har aldrig följt något mode eller någon trend. Jag har självklart kunna köpa kläder som är "inne" just nu, men grejen är att det blir liksom aldrig "ute" för mig. Om jag gillar det så har jag på mig det. För jag springer inte runt med färgglada tights med en baddräkt ovanpå och neonfärgade benvärmare bara för att man en gång i tiden tydligen tyckte att det var snyggt. Eller det där modet att ha en kjol påsydd på ett par byxor....? Jo jag hade det en gång i tiden jag med. Men enda anledningen till att jag väljer att fortfarande inte gå klädd sådär är för att jag skulle för allt i mitt liv inte kunnat se mig själv i dessa kreationer nu för tiden. 

Och det här med leggings. Det. Går. Inte! Skitsnyggt tycker jag. Eller treggings, jeggings, peggings, bleggings, fleggings, seggings eller vad allt nu kallas för. Eller stuprörsjeans. Jag kan inte. Otaliga gånger har jag inhandlat något av ovanstående men efter några ynka försök att känna mig bekväm i det så får de sin plats i garderoben. Utstötta, ensamma men dock utan en enda fläck och färgen fortfarande helt intakt. Skulle jag mot all förmodan ta på mig något av detta så måste det finnas ett par snygga stövlar eller dylikt till. Om jag ska in någonstans där det förväntas att man ska ta av sig skorna så blir de helt enkelt inte en del av outfiten. För jag kan känna mig bekväm och snygg när jag kutar runt utomhus, men så kommer det hemska ögonblicket när jag inser att jag måste ta av mig stövlarna. Sen är bekvämligheten och snyggheten ett minne blott. Varför är det så? Alla tjejer jag känner trippar runt med leggings och gympaskor, eller converse eller något liknande och inte en enda av dessa tjejer passar inte i det. Tjock, smal, lång, kort. Det spelar ingen roll. Det är snyggt. På alla utan mig. Konstigt tycker jag.

Nej, tacka vet jag mjukisbyxor på vardagarna efter jobbet (yes jag kämpar hårt för att behålla sexigheten framför J), bootcuts eller någon form av baggyjeans är min melodi. Eller kjol och klänningar. Det är festligt. 

När orken och tiden inte räcker till

Det här med att ha 3 barn i härliga åldrar. Samtidigt..

Vet ni hur många gånger jag tvivlar på min föräldrar roll varje dag? Min förmåga att arbeta heltid, vara en bra mamma till mina 3 små kärlekar samtidigt som jag även ska vara en trevlig sambo/flickvän/fästmö (vilken benämning som helst av dessa passar här). Inte nog med det så jobbar J heltid han med. På allt detta så är det städning, tvättning och matlagning som ska planeras in på ett passande sätt.

Men det viktigaste i allt det här är barnen. Jag har en pojk som är 12, det betyder att han fyller tonåring nästa år. Men det behöver inte nödvändigtvis vara så att han kommer in i "tonåren" först då. 

Nope, jag skulle i allra högsta grad vilja påstå att han är mitt i den första fasen av tonåren just nu. Vad betyder då detta? Jo, humörsvängningar som ingen i hela världen kan hänga med i, förekommande meningar som: "jag hatar dig", skoltrött, sur, glad, arg, ledsen, glad, sur, glad, osäker, trött, ångestladdad.. 

Min dotter som är 6 år har precis börjat i förskoleklass. Hon är mitt i den "lilla tonåren" som den så passande kallas. För hon är likadan som storebror just nu, minus de elaka orden. Istället skriker hon och stampar argt med foten i golvet. Likt Lotta på bråkmakaregatan. Söt så in i helsike, men ingen piece of cake just nu.

Minstingen som är 3 år är väl den mest lätthanterliga just nu. Men han är trött, så trött. Går på dagis 48 timmar i veckan, stackaren. Samma gäller ju storasyster men hon klarar aningens mer än honom.

Ja, jag tvivlar på mig själv varje dag. Det går inte en enda dag utan att jag sitter på tåget till jobbet med en klump i halsen för att jag får så lite tid tillsammans med barnen. Varje dag sitter jag och tänker på vad jag kunde gjort annorlunda när jag och 12-åringen bråkade sist, eller vad jag hade kunnat göra för att förhindra det. Varje minut jag jobbar, det gör jag för min familj. Jo, jag trivs på jobbet. Oförskämt bra! Men hade jag fått välja så hade jag arbetat 50 procent medans barnen är små. 

Men det funkar inte så. Hur många gånger per dag tror ni att jag ifrågasätter mina val i livet? Val som påverkar barnen negativt.. 

Varje kväll ägnar jag åt att släppa tankarna fria, dumt jag vet, och tankarna vandrar självklart fram och tillbaka mellan barnen och mitt eget självförakt för att jag kanske inte finns där för barnen på rätt sätt, eller så mycket som de behöver.

Nej, att ha barn är inte lätt alla gånger. Värt det, absolut! Kärleken till mina barn är ju anledningen till varför jag är där jag är idag!

Jag älskar er mina fina ungar. Till universums ände och tillbaka!

Vara barn för en dag..

Att vara vuxen suger ibland. Ibland vill jag bara sjunka till barnens nivå och skita i allt vad städning heter och äta äpple och klementin till lunch. Springa runt som en dåre med överskottsenergi på gården och skrika rakt ut helt utan anledning. Cykla runt och krocka med de andra vuxna som också vill släppa vuxen-rollen lite. Gråta när jag inte får som jag vill. Skratta tills jag kiknar när brorsan eller syrran rullar nerför gräsmattan och får kroniska gräsfläckar på alla möjliga ställen på kläderna. Bygga koja på altanen och sen lämna allt i helt kaos för att påbörja nästa lek. Bli serverad frukost.

Men nej, det händer inte. Jag misstänker starkt att någon granne skulle ringa nåt sorts institut som blir tvungna att hämta mig och klä mig i kritvita kläder som fyller en viss funktion där jag inte ska kunna röra mig fritt om jag skulle få för mig att tappa allt ansvar och bete mig på det viset.

Men tänk att få slippa allt vuxenrelaterat en dag. Bli ett barn för en dag med allt vad det innebär. 

Frågan är om det skulle hålla en hel dag. Mina barn verkar ju inte helnöjda med att vara barn. Bråk och slagsmål verkar ju vara deras melodi den mesta tiden av dagen. Och rent missnöje över allt mamma eller pappa säger. 

Som vuxen kan jag i alla fall få använda min makt lite. Nej, ni får ingen glass nu. Okej då, bara för att du ser ut som en liten hundvalp då (sluga små glin de där). Varför jag ändrade mig den här gången? För att jag kan!! Sen vet jag såklart att jag bara skjuter mig själv i foten lite där. Alla vet ju att nästa gång kommer det bli mer tjat och söta blickar. Men det tar vi då. Vid dessa tillfällen lever vi i nuet. Carpe Diem liksom!

De har det allt bra, barnen. Kärlek i överflöd, mat på bordet, hela kläder, en hel massa kompisar och för mycket leksaker. Men det är uppenbarligen ingen garanti att de ska vara glada. Fast det är klart, ibland kan jag springa runt och muttra och snäsa åt folk helt utan anledning också. MEN, jag skriker, gråter och slåss inte under tiden. (Oftast) 

Just nu är det endast jag och lilleman hemma och fredagsmyser. Alla andra är ute på vift och det är löjligt lugnt och skönt. Problemet är att ungen somnar när som helst så tänker att jag får avsluta här och ge honom lite uppmärksamhet. :D

Åsikter

Att ha åsikter är bra. Att ha rätten till sina åsikter är självklart tycker jag. Att inte tycka som alla andra är väl inget fel? Nja, de flesta jag känner tänker så, men säkert långt ifrån alla människor.

Jag och merparten av mina vänner har vilt skilda åsikter om mycket, och visst kan det bli en del diskussioner men jag blir aldrig påtvingad några åsikter och jag gengäldar genom att inte tvinga på någon mina åsikter. Vi kan diskutera och förklara för varandra varför vi tänker och tycker på ett sätt men det går aldrig till att vi dumförklarar varann eller blir ovänner. Och jag älskar att inte alla tycker som jag. Det gör livet aningens mer intressant. Sen finns det självklart undantag. Att jag skulle blivit vän med exempelvis Hitler (om vi hade levt under samma tid förstås) hade varit högst osannolikt, men det har inte att göra med hans åsikter, han precis som alla andra får väl tycka, tänka och känna som han vill, MEN att missbruka sin makt på det sättet han gjorde.. Om någon medvetet behandlar en annan människa illa, gång på gång, så kan ni räkna med att jag inte kommer att finnas kvar speciellt länge som vän. 

Det finns tillfällen då människor i min omgivning höjer på ögonbrynen lite lätt när jag framför en åsikt. Som t ex det faktum (med risk för att förlora en och annan läsare nu) att jag faktiskt.. här kommer det... håll i er... tycker de senaste låtarna med Justin Bieber är bra (såpass bra att de förtjänar att vara med på den enda bra spotify-listan jag har)!! Höjde ni på ögonbrynen nu? Trillade ni av stolen? Satte ni något i halsen när ni drog ett förfärat djupt andetag? Antagligen inte. Det är ingen stor grej egentligen, en det är lite tabu att tycka om hans musik, speciellt i min "höga" ålder. Jag vet inte, men jag känner alltid en känsla av att jag måste förklara mig när jag framför mitt tycke i denna fråga. Haha. 😁

Nej, varför inte låta alla ha sina åsikter om saker och ting utan att det måste bli så förbannat stort? Så länge man inte tvingar på någon annan sin åsikt, eller att det ska gå till fysiskt våld. 

Jag tror ni förstår vart jag vill komma. Mer åsikter to the people.. Be nice! 💖

När lustan faller sig på (Varning för känsliga läsare) ;)

Alla som har barn vet väl hur det är? Samlivet med ens partner blir sig inte riktigt likt igen. Först så är det ju det här med efter förlossning och allt vad det innebär. Ni vet tjejer.. Man känner sig egentligen inte som sig själv på flera månader. Samtidigt så vill man ändå komma tillbaka till det normala så fort som man kan. Eller? Jag menar, jag var en av dessa personer som sa till mig själv att en graviditet, eller att ha barn, inte skulle påverka mitt samliv nämnvärt. Varför skulle jag låta det hända liksom? Oj, fel! 

Efter alla dessa gravidplågor och sen efterdyningarna av att ha tryckt ut en stor levande varelse genom mitt mest heliga, då var jag inte så fräck längre kan jag säga. Det där med samliv hamnade helt plötsligt väldigt långt ner på min prioriterings-lista ett ta kan jag säga. Rör mina bröst och jag dödar dig! (Detta sas inte till bebis förstås, utan en aning hotfullt till fadern till bebisen) Usch, jag ska inte gå in på detaljer om hur ofräsch man (jag) kände mig i en hel evighet efter varje förlossning. Jag tänker inte, hur mycket ni än kanske vill, tala om att huden som en gång formade en fin bebismage istället hängde som en lös deg med en himla massa streck på. Inte heller känner jag ett behov att tala om smärtan som ilade i fjösan för varje steg jag tog de närmsta dagarna efter det att man redan genomlidit ett rent helvetes smärta och inte ska ni behöva veta allt som kommer ur en, som man inte ens visste fanns inuti en.. Kan ni, män, förstå varför vi tjejer tar en lång paus i samlivet efter detta? Vi älskar er och vill förhoppningsvis inte att ni ska behövas skrämmas från vettet genom egen erfarenhet och känna er så äcklade av oss, som de flesta av oss känner så bra själva när vi fött barn. Ge oss en chans att återhämta oss liksom. Ja, det finns en tidsgräns tydligen, när man kan få utöva dessa gymnastiska underbara övningarna igen, men jag skulle vilja påstå att den tidsgränsen betyder inte att tjejen ifråga känner sig redo bara för att kroppen kanske är det.

Sen är det bebis tiden. Nattvak, ömmande bröst, bebis kräk lukt, skrik och gråt (oftast från bebisen, men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte fick mina meltdowns 1 eller typ 70 ggr under dessa perioder) Back off är nog en ganska bra term att använda här. För det mesta vill säga, för klart att det kunde finnas en lucka eller två även under de här perioden där man äntligen kunde få slappna av med sin partner på samma vis som innan.

Och dagisperioden! Sjukdomar hit och dit. Alvedon som klibbar överallt, ledsna små sötnosar och en och annan spya i sängen. Och en massa jobbande på detta. 

Vi befinner oss fortfarande i dagisperioden. Och kommer att göra det i ytterligare 3 år. J får helt enkelt finna sig i att mina perioder av lusta kan komma och gå lite som den vill. Hon dyker upp utan förvarning och dansar runt tills hon blir tillfredsställd. Ibland stannar hon ett tag och ibland gör hon bara en blixtvisit. Tjo, här är jag, jag tackar och bugar för uppmärksamheten, ha det!

Ibland kan man önska att hon kunde komma lite mer regelbundet men vem är jag att döma? Att jag benämner lustan "hon" kan bero på att vi tjejer uppenbarligen är kända för att vara lite ombytliga... 😆

Städmani

Det är något jag inte lider av alls. När jag var hemma när barnen var små så var det alltid rent och snyggt hemma. Varje kväll när den minste hade somnat så städade jag och det var en fröjd att vakna varje morgon. Stökigt ibland, ja, men rent åtminstone. I dagsläget vill jag inte ens ta hem folk längre. Det. Ser. För. Jävligt. Ut!! Varje dag. Så kommer det en dag då jag faktiskt finner orken att ta tag i allt och sanerar hela lägenheten. Från golv till tak. Men det verkar nästan meningslöst för dagen efter ligger det likförbannat en massa skor överallt, gräs och sand, smulor, leksaker, kläder, kläder och kläder!

Och visst skulle man kunna skaffa städhjälp. Men det får man vänta tills man har råd med det, för det kostar ju såklart. Och i mitt hem räcker det inte att städa en gång i veckan.

Då undrar ni säkert hur vi lyckas med detta. Alltså, jag vet inte. Vi är inte hemma på hela dagarna. Lägenheten är tom mellan 07.20 till 17.40 varje vardag. Jag vet på riktigt inte hur vi gör!

Jag skulle vilja tro att vi lever i ett organiserat kaos, men det vore tyvärr att ljuga. Men orken tar faktiskt slut efter att ha lagat mat, ätit, dukat undan, plockat ur och i diskmaskin, lagt barn, tagit fram allt inför morgondagen, tagit en liten kaffepaus däremellan och matat kaninerna. Sen ska det duschas. Klockan hinner bli 21.30 innan jag är färdig och då orkar jag faktiskt inte ta tag i något mer. När barnen somnat så har min egentid börjat. Men det är ändå då jag plockar fram och organiserar morgondagen och föder husdjuren. Och duschar.

Jag vill inte trampa någon på tårna här, men det finns faktiskt en person som bidrar till detta kaos. Han/hon kanske inte stökar ner så mycket själv, det är sant, men jag hade uppskattat om jag fick lite hjälp med en del här hemma. Om den här personen inte vill städa upp efter andra så kanske denne personen kunnat typ laga mat? Jamen ni vet. Inte för att jag vill trampa någon på tårna som sagt.

Nu får det vara nog liksom! Fr om imorgon så ska jag städa städa städa varje kväll. Jag tänkte börja med träningen efter min förkylning imorgon dock, men jag kan städa efteråt. Så får det bli.

Wish me luck!  😀😀😀

In your face surtanten!!

Jag har nog alltid lidit lite av dålig självkänsla. Ni vet, där man tar åt sig allt negativt men inget positivt alls nästan. Förutom när man har en bra dag. Då kan de positiva få sippra igenom lite. Folk har varit lite vaksamma under min uppväxt för att jag kunde bli så ledsen av saker som egentligen inte betyder något för någon annan, men för mig var det hela världen. Jag kan säga såhär, ju äldre jag blir, ju bättre blir min självkänsla. Och det är ju inte helt fel såklart. Men man kan uttrycka sig lite vagt att jag har levt hela mitt liv i tron att mina åsikter inte varit något att lägga vikt på, något som inte varit viktigt liksom. Inte pga någon annan, utan bara pga fröken surtant (självkänslan alltså). 

Men ju mer tiden går, ju mer har jag börjat uttrycka mina åsikter. Och jag har börjat inse att folk faktiskt tar in mina åsikter och respekterar dem, de håller inte alltid med men de vill faktiskt höra min åsikt. Klart att det förmodligen alltid varit så men inte i mitt huvud.

Men så kommer det till det här att säga ifrån. Usel på det är jag. Så länge det handlar om mig på något litet sätt så säger jag oftast inte ifrån. Jag har haft otaliga "vänner" som har utnyttjat detta. De tog mig för givet och kunde liksom trampa på mig hur mycket som helst, och jag bara tog det. Jag sa aldrig ifrån så varför inte. Självförvållat? Ja, kanske, men riktiga vänner trampar inte på en bara för att det råkar vara lätt. 

Hur som helst så blir folk helt perplexa när jag väl ryter ifrån. När jag säger att det får vara nog. De vet nog inte riktigt hur de ska tackla den sidan av mig, för den visar sig så sällan.

Idag sa min mamma att hon är glad att se hur min självkänsla växt det senaste. Och det är något av det finaste någon sagt till mig. På riktigt! Den härliga känslan som infinner sig när man får beröm, den känslan fick jag. Mamma är inte sen att ge komplimanger och beröm, men något med dessa ord berörde mig.

Jag skulle vilja tro att en hel del händelseutvecklingar den senaste tiden har hjälpt mig en bra bit på vägen. För första gången någonsin så känner jag att någon faktiskt uppskattar mig på arbetet. Jag har alltid jobbat hårt, tagit initiativ och lärt mig väldigt fort. Men en stor del av att jag tycker så mycket om mitt nya arbete, det är att jag för en gångs skull har en chef som faktiskt visar sin uppskattning (utan att vara onykter, för det var oftast då de öste beröm över mig, vissa tidigare chefer) och visar att han har höga förväntningar och ambitioner för mig. Det om något sporrar ju en att vilja fortsätta jobba hårt och får en till att ha egna ambitioner inom företaget. Borde inte alla chefer vara såna?

Ett bra arbetsliv är tydligen viktigare än man kanske kan tro, men det finns en del privata händelser som öppnat mina ögon en del också. Mycket tack vare vissa vänner som pushar en att stå upp för en själv när det verkligen gäller.

All kärlek till er alla därute!!

Sockervadd och Danny

2 kvällar i rad har jag tokdäckat psykiskt ganska tidigt på kvällen. Ni vet, skallen känns som sockervadd. Hög på socker men alldeles luddig och lättsmält. Hjärnan går på högvarv, det surrar liksom inuti hela kroppen. Men alla tankar bara glider igenom och tar liksom inte fäste. Kan sitta och tänka på en grej ena sekunden och sen sekunden senare så minns jag inte vad jag nyss tänkte på.

Det kan jämföras med när någon pratar med en när man är insatt i tv:n. För att citera Danny: "Jag hör vad du säger men jag har glömt vad du sa".. typ. Fast detta endast är i ens eget huvud. En fjantig konversation med sig själv som urartar var femte sekund och sipprar igenom det där sockriga luddet i huvudet tills man glömt bort vad det var man höll på med.

Jag har inte så stort kontrollbehov men det är läskigt att tappa koncentrationen sådär titt som tätt. 

Sen jag började på mitt nya jobb så känner jag mig inte alls lika stressad.  På tal om något helt annat alltså. Jag vill poängtera att jag mår bättre i mig själv än jag gjort på väldigt länge. Ifall någon skulle tro att min förkärlek till sockervadd skulle bero på depression eller något. Jo jag saknar mina gamla kollegor, men jag saknar inte jobbet. 

Vi klarar vardagen tillsammans här hemma bättre än jag kunde hoppas. (Vi är inte riktigt vana vid det här med att båda jobbar 8-17) och barnen verkar än så länge trivas med miljön de skickas till varje dag.

Go oss!!

När dagen börjar tokigt men slutar bra

Idag var en sån där typiskt "måndagsexemplar-dag" vilket råkar passa bra in på en måndag och allt. 

Det började med att jag kommer till jobbet och öppnar upp. Sätter mig vid datorn och ska göra det jag ska göra så att säga. In kommer en trevlig tjej och ska lämna in bilen. Jag måste knappa in en del på datorn för att kunna ta emot bilen på ett korrekt sätt. (Bara för att jag är nybörjare, vill inte springa runt och ta mig en massa friheter än, och ta emot bilen utan att ha fixat det som ska fixas innan) Hon var som sagt trevlig, men blev en aning stressad över att vi inte hade någon lånebil att erbjuda henne. Så hon sprang iväg och i all hast så glömde hon lämna den mycket viktiga ingrediensen, nämligen bilnyckeln. Detta kommer jag på ca 3 minuter och 36 sekunder senare. Det betyder att hon hunnit iväg en bra bit då hon hade bråttom till bussen. Springer ändå ut för att se om hon mot all förmodan stannat för att lukta på blommor eller något annat som kunde ha sinkat henne. Nope! Springer ni igen och ringer henne (jag vet, det borde varit min första tanke). Kommer inte fram, såklart, så får snällt tala in ett meddelande om att hon glömde lämna nyckeln. (Fast kundfokuserad som jag är så omformulerade jag det och sa att det var jag som hade glömt att ta nyckeln såklart) Hon ringer upp 48 sekunder senare och frågar lite snällt om någon av oss kunde komma bort till busshållplatsen och hämta nyckeln. Så det blev att P fick sätta sig i bilen och rusa iväg sådär på morgonkvisten.

Resten av dagen blev lugn och allt flöt på. Somnade dessutom inte på tåget utan kom hem som jag skulle och drack en god kopp kaffe med grannen innan vardagen knackade på dörren igen med matlagning och allt annat.

Men det som verkligen gjorde min dag och kväll var att V var helnöjd med sin första skoldag på högstadiet och längtar redan tills imorgon, tösen M trivs jättebra i sin förskoleklass och lilleman M har hur kul som helst på dagis! J verkar trivas på sitt arbete och jag, jag älskar mitt nya jobb. Kan det bli bättre liksom? På den fronten alltså.. 

Då får man vara nöjd tycker jag. :)

När försvarsinstinkten kickar in ordentligt

Okej. Så här är det. Jag bor i ett väldigt trevligt område. Jag älskar det faktum att min barn kan springa relativt fritt här ute. Jag älskar att de har ca 7500 andra ungar i området att leka med. Jag älskar att se dem cykla som dårar fram och tillbaka, för att det är då de är som lyckligast. Framför allt lilleman. Att man måste jaga rätt på dem 5 ggr om dagen för att sätta på dem hjälmen är en bisak. Det är inte det jobbigaste jag behöver göra varje dag liksom. De är barn. De har bråttom. De har inte tid att leta reda på hjälmen varje gång. Då trampar de gärna iväg lite snyggt och innan man hinner reagera och tar på sig hjälmen först när de blir tillsagda. Precis som det ska vara?

Och nu råkar det vara såhär att alla dessa barn är i en väldans massa olika åldrar. Vilket kan leda till en väldigt massa dispyter dem emellan. Det kan vara dagar där det enda de gör är att bråka känns det som. Och visst fan är det tråkigt. Visst fan kan man känna att det känns meningslöst att låta dem leka om det ändå slutar med att någon går hem gråtandes.

Men jag säger det igen. De är barn! Jag skulle bli mäkta förvånad om de skulle få för sig att sätta sig tillsammans och diskutera hur de ska gå tillväga för att få ett mer harmonisk stämning i området. Jag skulle i själva verket bli ganska orolig om jag skulle bevittna en sådan sak. Jag skulle förmodligen sprungit ut och dragit in ungarna fort som blixten, för det där hade skrämt skiten ur mig. Men klart att det skulle varit trevligt om de faktiskt kunde resonera med varandra istället för att fightas eller säga dumma saker till varann. Inte heller hade jag haft något emot om de lekte en lek i mer än 10 minuter innan det blev bråk. 

Jag har dock fått till mig att folk ifrågasätter det faktum att mina och vissa andra barn får springa så fritt där ute. Uppenbarligen helt utan uppsikt. Antagligen blir detta ifrågasatt pga ljudnivån. Både när de är vänner och när de inte är det.

Jo, jag håller fortfarande koll på mina barn! Men jag ska tala om en liten hemlighet. Det är när mina barn är tysta som jag verkligen börjar oroa mig. Att de tjoar och tjimmar ser jag som ett friskhetstecken. Att de gråter eller bråkas likaså. 

Nej! Jag springer inte ner och medlar eller skäller på barnen så fort det blir tjafs, för ibland känner jag att de faktiskt kan få en chans att reda ut saker och ting själva. Vilket de ofta lyckas med, dock kan det bli lite högljutt. 

Nej. Jag tolererar inte att mina barn svär eller slåss eller utesluter någon. Hör jag detta så säger jag till dem. Om de skulle hända flera gånger så tar jag in dem tills det känns okej att släppa ut dem igen, ni vet efter att man haft det där förbannade pedagogiska snacket med dem.

Däremot är det inte alltid jag hör eller ser exakt vad som sägs eller görs. Alla är mycket välkomna att hämta mig om de anser att de behöver mig för att tala tillrätta mina barn. Om de känner att de inte har några problem med att prata med dem själva, så tycker jag att de ska göra det. Gör mina barn något fel så får de ta konsekvenserna helt enkelt. Vare sig det är jag som pratar med dem, eller om det är den personen som faktiskt bevittnat händelsen.

Detta blev tydligen ett litet försvarstal här och det var väl inte riktigt meningen. Men det är inte mycket som kan få mig att se rött, men när det kommer till negativa åsikter angående barnuppfostran av folk som inte ens känner oss, då har jag lite svårt att stilla mina försvarsinstinkter.

Nu ska jag gå ner och pussa mina vilda, högljudda och väldigt väldigt högt älskade barn. Precis som jag gör varje kväll innan jag går och lägger mig, för tro mig när jag säger det, visst fan är det skönt när de sover och lugnet lägger sig i hela lägenheten för jag kan verkligen inte påstå att det är några tysta och lugna barn jag har. :D

💖💖💖💖💖💖💖

Att ha en tvillingbror....

Att ha en tvillingbror är inte stor skillnad till att ha en storebror eller lillebror. Förutom ibland. 

När vi var små så var jag aldrig ensam. Jag hade alltid min tvillingbror vid min sida. När vi började på dagis, när vi började skolan, när vi var på semester, när vi var hemma och alla kompisar var på semester. Vi hade alltid varandra. Det var inte alla gånger vi drog jämnt. Lång ifrån alla gånger. Det var förmodligen mer bråk än fred mellan oss. Men det gjorde inte så mycket, för vi höll ihop ändå. 

Bråkade vi och någon av våra äldre syskon la sig i och skulle medla mellan oss, så blev jag och F direkt enade och vände oss emot vår stackars syster eller bror. Hur kunde hon/han med att skälla på min tvillingbror!!? Och vice versa. Det var så det var och det fick våra syskon helt enkelt finna sig i.

Jag minns dock en gång som någon hade målat på väggen i F:s rum med en spritpenna och skrivit: "Hälsningar Annelie". Mamma var vansinnig och ville såklart ta reda på vem det var. Efter att hon hade skällt på mig förstås, för självklart så var det uppenbara svaret jag med tanke på hälsningen. Vi kom aldrig fram till vem det var. Det var jobbigt för min del, för vem var det egentligen som vill sätta dit mig? Det var ett mysterium. Fram tills en dag, många många år senare när jag och F pratade lite minnen och den lille jäveln erkände att det var han som hade gjort det! Det var alltså han hela tiden. Och han var den vi misstänkte absolut minst.. Hur nu det gick ihop, för han var den som gjorde flest hyss när vi var små.

Eller den gången när vi sitter på trappan utomhus och leker i godan ro. Mamma påtar i rabatterna och var antagligen rätt nöjd med att hon hade oss båda under uppsikt samtidigt. Hon tittar på oss och ser F ta upp en hammare (en mindre modell, men ack så lik en riktig) och höjer den lite försynt. Han tittar mot mamma, tittar på mig, tittar på mamma, tittar på mig... och pang! Han drämde tamejfan den rakt i huvudet på mig. Allt medans mamma såg på i slowmotion och ropade neeeej. 

F var inte alltid den lättaste att ha som tvillingbror. Han tog all uppmärksamhet i skolan, han lät mig göra alla läxor, han kom undan med allt för han var snäppet smartare än sin tvillingsyster.

Men vi har haft så roligt genom åren också. Som när jag blödde näsblod och la mig ner för att få stopp på blödningen. Det resulterade i att jag hade blod i hela ansiktet och när det till slut stoppade så gick jag in i F:s rum för att skrämma honom lite. Det lyckades i ca 1 sekund, för jag kunde som vanligt inte hålla mig för skratt. Eller alla gånger vi bråkat men där bråken slutat med asgarv, ni vet sånt garv som inte går att stoppa. Ont i magen och sprutande tårar.

Och han har alltid varit väldigt beskyddande. "Om inte min lillasyster får vara med, så är inte jag heller med". (Bara för att han försökte skydda mig så lät jag det där "lillasyster" passera)

Jodå, att ha en tvillingbror har berikat mitt liv enormt mycket. Och även fall han är den enda personen i hela världen som kan driva mig till komplett vansinne så älskar jag honom fruktansvärt mycket och jag skulle göra allt för honom om han bad mig.

Han har varit och är fortfarande ett riktigt pain in the ass, men han har alltid lyckats och lyckas fortfarande att charma sig igenom livet. Och vem kan inte älska det liksom?

En dag i överraskningars tecken

Idag var det bara jag och P på jobbet. H (vår verkstadsansvarige) har semester. Jag har ägnat veckan åt att lära mig systemet i datorn. Och allt annat administrativt som tillkommer. Byta framruta på en bil kan jag numera. Nu är det bara resten av bilens rutor jag ska lära mig att hantera. Och stenskott..

Dagen har flutit på helt utan missöden. Jag och P är ett bra team som liksom synkar bra när vi arbetar ihop. Och in glider underbara D och K. 2 av mina före detta kollegor. (D är ju mer än en före detta kollega, det känner jag att jag borde tillägga, så det inte blir några missförstånd). Men det var inte allt. Jag blev såklart hur glad som helst, en ännu gladare blev jag när de hade med sig en bukett blommor, en påse chips, en co-co och en cola zero!! Snacka om att de vet vad jag gillar! 

Självklart dyker H upp, ni vet vår verkstadsansvarige. På sin semester. Just när de andra dykt upp med presenter och en pratstund. Härlig timing! Men det var lugnt just då så det var inget med det, så länge han inte tror att jag har för vana att ta dit en massa konstiga män så fort han är borta.. haha..

Hur som helst så blir klockan dags att åka hem. Vad händer när jag sitter på tåget? Jo, jag förvandlades till den där damen jag skrev om igår.. och somnade.. Vaknade strax efter min slutdestination, såklart. Helt förvirrad och lite irriterad på mig själv. Min sätesgranne tyckte uppenbarligen att det var lite komiskt men tyckte samtidigt synd om mig. Jaha, det blev till att hoppa av nästa station och låta J hämta mig där, vilket resulterade i att lillkillen somnade i bilen, vilket i sin tur kommer att straffa sig ikväll. Jäkla skit! Till mitt försvar sa jag bestämt att jag kunde ta nästa tåg tillbaka och gå hem. Men min bestämda röst gör tydligen inte sitt jobb!

Vi kom hem till slut så ingen fara på taket. Och jag brukar vara en person som lär mig av mina misstag.. Så vi får hoppas att jag även gör det denna gång.

Sociala regler på tåget

Vad är de sociala reglerna när passageraren på tåget, som sitter bredvid en, somnar? Alltså, jag ska av nästa station och damen bredvid mig gjorde just detta. Med maffiga hörlurar på sig. Jag harklade mig lite försiktigt. Började plocka upp väska och skruva på mig lite. Inte en reaktion. Tåget närmade sig min slutdestination. Jag ställer mig upp. Fortfarande inte ett tecken på att hon märkte något. Jag stod och tittade lite försynt på henne, för ibland känner man ju det, att någon står och tittar på en. Men den här damen verkade inte besitta den förmågan. Så jag petade henne lite lätt på axeln. Hon verkade märka det men skruvade bara lite på sig. Men for the love of god, woman!! Jag övervägde att bara smidigt ta mig över henne, men det vet vi ju alla att smidighet inte är min starka sida. För en gångs skull så insåg jag detta också, i själva verket såg jag ett scenario framför mig. Att jag skulle hamna i damens knä med mitt hår i hennes mun, intrasslad i hennes 2 väskor och min egna väska. Jag tror inte att det skulle falla under rubriken "Viktig social regel". Så jag petade henne på axeln igen. Hårdare, tror till och med att nageln råkade borra in sig i hennes bara axel. Finkänslighet, vad är det? Men en reaktion fick jag! Hon hoppade ca 3 meter i luften med ett litet utrop som fick hela tåget att vända sig om (nja, passagerarna då, inte själva tåget. Det hade varit något). Jag log lite ursäktande och mumlade förlåt och pekade mot utgången. Hon, helt nyvaken, bad om ursäkt för att hon satt i vägen, helt förskräckt, men ändå med ett leende på läpparna. Sen förstod hon att hon måste ställa sig upp och flytta sina väskor för att jag skulle kunna komma förbi. Hon slängde sig ur sätet och viftade med både armar och ben medans jag krånglade mig förbi och fick spurta mot dörrarna. 

Det slutade uppenbarligen bra. För min del. Jag har ingen aning när damen som blev misshandlad av min nagel återfick fattningen men förhoppningsvis så gick det bra för henne också. 

Så det är inte alltid en fröjd att åka tåg. Det kan uppstå situationer som man inte riktigt vet hur man ska hantera och kan sluta på många olika sätt. Jag valde dock en bra dam att skrämma från vettet. 

The botten is nådd!

Ibland kanske man måste nå botten innan det kan bli en förändring. Ibland kanske man måste kräla där nere på botten ett tag innan man inser att antingen tar man tag i det och reser sig upp, för det kan bara gå uppåt när man kommit så långt ner. Eller så gör man valet att stanna på botten, vilket inte kommer att hålla i längden. Det är olika situationer som tar olika tid att inse när det är nog.

Jag vet hur det är att vara på botten. Jag har besökt den platsen många gånger. Jag har en övernattningslägenhet utrustat med kaffe och ciggaretter där nere. Jag vet hur svårt det är att börja klättra uppåt igen! Jag vet hur åtråvärd den där lägenheten är, på något konstigt och vedervärdigt sätt. 

När man väl bestämmer sig för att klättra igen så gör man det helt utan skyddsnät, utan utrustning som fångar en ifall man halkar.  Det är lite som att klättra på ett berg av lös sand med en oändligt stor spikmatta som enda dämpning i fallet. Två steg upp, ett steg ner. Ett steg upp, två steg ner. Det krävs kämparglöd och en jävligt stark vilja. När man kommer på tekniken så kommer det bli lättare för varje steg. Och det är först då, inte ett enda steg innan, som man känner att man faktiskt är på väg uppåt. Det är där man börjar se ljuset. Det är där man finner den riktiga styrkan att fortsätta.

Och när man äntligen har kommit på säker mark igen så tänker man att, hur åtråvärd den där platsen än må vara i de svåra stunderna, så ska man aldrig återvända dit. Det är bara att fokusera på att inte trampa i sprickorna i marken som snabbt tar en ner dit igen.

Fortsätt kämpa! Det är ni värda! Sluta aldrig att be era vänner och er familj om hjälp. Tro på er själva, även i de riktigt svåra stunderna. Det ÄR svårt, det vet jag. Det är nästintill omöjligt. Men bara nästintill! Det sista som lämnar en är väl hoppet? Håll fast vi det! Håll fast i det så hårt att det stackars hoppet får blåmärken, för är det något som klarar av lite smärta och blåmärken så är det just hoppet!

All kärlek till er allihop som läser det här!

💕💕💕

Kortis 2

Några fördelar med att vara kort då:

1. Jag tycker om det faktum att jag kan ha högklackat bredvid J och ändå känna mig ganska liten. Och J är ganska kort han med.

2. Jag kan skylla på att  jag inte når en viss grej (som jag faktiskt i själva verket visst når) för att jag inte orkar hämta det själv.

3. En kort kort kjol på en längre tjej sitter alldeles utmärkt på mig då jag förmodligen har kortare ben. Vilket gör att alla väldigt korta kjolar sitter bra på mig utan att risken nödvändigtvis finns att jag visar hela mina behag när jag böjer mig ner eller när jag sitter ner.

4. Jag kan köpa mycket kläder på barnavdelningen. Oftast handlar det om överdelar då jag uppenbarligen har större höfter och rumpa än de flesta barn och tonåringar. En fördel då det ofta är billigare på den avdelningen.

5. Jag har en bra hållning, tack vare att jag alltid sträckt på mig. (När jag var yngre så var jag inte direkt lyrisk över att vara kort, vilket gjorde att jag sträckte på mig lite extra, vilket resulterar i mindre risk för ryggsmärtor och dylikt)

6. Jag behöver inte heller böja mig nämnvärt när jag håller ett barn i handen. En mycket bra fördel när vi snackar ergonomi.

7. Jag kan ligga på tvären i en dubbelsäng utan att behöva vika mig själv dubbel. Varför det är en fördel? Jo för att jag tycker om att alternera mina sov vanor emellanåt.

8. Om jag snubblar så faller jag inte så långt och det är väl ändå en fördel värd att nämna.

9. Standardmåttet på höjden på en diskbänk passar mig alldeles utmärkt! Ergonomin levererar i denna fördel också.

10. Om jag skulle haft en stegräknare så skulle det kanske kunna fungera som en fördel för mig då jag tar fler steg på en kortare sträcka (en längre sträcka också för den delen) än en längre person. Men eftersom jag aldrig använt en stegräknare så vet jag faktiskt inte om det är så den funkar.

11. Nästa gång ni långa personer tar fram kameran på mobilen och märker att ni inte tagit bort "selfieläget"... Det är så ni ser ut om ni står nära mig och jämför längden på oss två och kallar mig kortis. Så det så!

Detta var några utav väldigt många fördelar med att vara kort. Det är inte bara nackdelar.

Godnatt gott folk!