Magsjuka = ångest deluxe

Japp, tror att magsjukan har bestämt sig för att göra ett besök här. Och alla ni som känner mig vet ju precis vad jag känner inför detta. Den där ångesten gör sig påmind och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera den.. igen..

Normalt sett när någon av barnen kräks så tar ångesten över alla sinnen. Jag gråter, skakar, svettas, fryser, mår illa, det snurrar, mina händer domnar bort, det surrar i huvudet och enligt min omgivning så blir jag i stort sett okontaktbar. Det är fruktansvärt och så jävla orättvist gentemot det stackars barnet som inte får den ömhet och närhet som han/hon behöver från mig. Så inte nog med den "normala" ångesten så får jag ångest pga det hemskt dåliga samvetet som kryper sig på när jag skrämmer upp resterande barn och även barnet som blivit drabbad. En ond cirkel helt enkelt. 

Men!! Den här gången var ångesten hanterbar. Ja, jag fick panik! Ja, jag började skaka och prata osammanhängande och vägrade gå in i rummet som jag skulle vilja kalla brottsplatsen. Ja, jag gick upp till mamma och rökte ett helt paket ciggaretter, sen hamnade jag hos grannen där jag till slut däckade i hennes soffa. Ja, jag sms:ade med en allierad, som vet exakt hur jag känner, vilket hjälper mig bra mycket mer än hon säkert tror att det gör! Alltmedan J en än gång fick ta allt det där jag är så fruktansvärt rädd för, alldeles ensam. Men, jag grät inte en enda gång. Det surrade endast lite grann i händerna. Jag kände den där heta värmen som sprider sig i kroppen vid ångest, men den lyckades inte bita sig fast den här gången. Och hör och häpna, JAG vabbar idag. Första gången i mina barns liv så är jag hemma själv när ett barn har visat magsjukesymptom. Vad händer?

På ett sätt är jag lättad och glad över att min ångest inte var fullt så påträngande som den brukar, på ett sätt skrämmer det skiten ur mig. Jag har liksom levt med den här fruktan, ångesten och rädslan för kräk i hela mitt liv. Så länge jag kan minnas. Vad var annorlunda den här gången? Var det för att lilleman hade feber innan han kräktes första gången, vilket på något sätt kanske förberedde mig? Var det för att han bara kräktes lite de 2 ynka gångerna han kräktes? Jag vet inte, för jag var inte där. Var det för att J hanterade allt så mycket lugnare med mig än vad han brukar? Att han var mer förstående?

Många frågor, men inga svar. 

Ja, jag är bokstavligt talat livrädd för att någon annan i familjen ska få det. Framörallt att tösen ska drabbas. Ja, jag är skiträdd att jag ska få det också. Rädslan gör sig påmind konstant men på något sätt klarar jag av den. Det tillhör inte vanligheterna. För er som känner mig, ni vet hur jag brukar reagera. 

Nu får jag ta tag i saneringen av hemmet och hoppas på att lilleman var den första och siste i familjen som fick det den här gången.

Tack till alla underbara människor som finns där för mig när jag verkligen behöver det! Ni är guld värda!!

💓💓💓💓💓💓

Att vara (bekväm) eller inte vara (bekväm), det är frågan

Jag tycker det är svårt det där med kläder. Killar brukar ofta skämta om oss tjejer att vi har proppfulla garderober men "aldrig" har något att ta på oss. Det må vara sant, men oftast klär jag mig efter humör och eftersom killar gärna skämtar om tjejers ojämna humör så är det ju ganska logiskt att jag aldrig har något att ta på mig...?

Jag har aldrig följt något mode eller någon trend. Jag har självklart kunna köpa kläder som är "inne" just nu, men grejen är att det blir liksom aldrig "ute" för mig. Om jag gillar det så har jag på mig det. För jag springer inte runt med färgglada tights med en baddräkt ovanpå och neonfärgade benvärmare bara för att man en gång i tiden tydligen tyckte att det var snyggt. Eller det där modet att ha en kjol påsydd på ett par byxor....? Jo jag hade det en gång i tiden jag med. Men enda anledningen till att jag väljer att fortfarande inte gå klädd sådär är för att jag skulle för allt i mitt liv inte kunnat se mig själv i dessa kreationer nu för tiden. 

Och det här med leggings. Det. Går. Inte! Skitsnyggt tycker jag. Eller treggings, jeggings, peggings, bleggings, fleggings, seggings eller vad allt nu kallas för. Eller stuprörsjeans. Jag kan inte. Otaliga gånger har jag inhandlat något av ovanstående men efter några ynka försök att känna mig bekväm i det så får de sin plats i garderoben. Utstötta, ensamma men dock utan en enda fläck och färgen fortfarande helt intakt. Skulle jag mot all förmodan ta på mig något av detta så måste det finnas ett par snygga stövlar eller dylikt till. Om jag ska in någonstans där det förväntas att man ska ta av sig skorna så blir de helt enkelt inte en del av outfiten. För jag kan känna mig bekväm och snygg när jag kutar runt utomhus, men så kommer det hemska ögonblicket när jag inser att jag måste ta av mig stövlarna. Sen är bekvämligheten och snyggheten ett minne blott. Varför är det så? Alla tjejer jag känner trippar runt med leggings och gympaskor, eller converse eller något liknande och inte en enda av dessa tjejer passar inte i det. Tjock, smal, lång, kort. Det spelar ingen roll. Det är snyggt. På alla utan mig. Konstigt tycker jag.

Nej, tacka vet jag mjukisbyxor på vardagarna efter jobbet (yes jag kämpar hårt för att behålla sexigheten framför J), bootcuts eller någon form av baggyjeans är min melodi. Eller kjol och klänningar. Det är festligt. 

När orken och tiden inte räcker till

Det här med att ha 3 barn i härliga åldrar. Samtidigt..

Vet ni hur många gånger jag tvivlar på min föräldrar roll varje dag? Min förmåga att arbeta heltid, vara en bra mamma till mina 3 små kärlekar samtidigt som jag även ska vara en trevlig sambo/flickvän/fästmö (vilken benämning som helst av dessa passar här). Inte nog med det så jobbar J heltid han med. På allt detta så är det städning, tvättning och matlagning som ska planeras in på ett passande sätt.

Men det viktigaste i allt det här är barnen. Jag har en pojk som är 12, det betyder att han fyller tonåring nästa år. Men det behöver inte nödvändigtvis vara så att han kommer in i "tonåren" först då. 

Nope, jag skulle i allra högsta grad vilja påstå att han är mitt i den första fasen av tonåren just nu. Vad betyder då detta? Jo, humörsvängningar som ingen i hela världen kan hänga med i, förekommande meningar som: "jag hatar dig", skoltrött, sur, glad, arg, ledsen, glad, sur, glad, osäker, trött, ångestladdad.. 

Min dotter som är 6 år har precis börjat i förskoleklass. Hon är mitt i den "lilla tonåren" som den så passande kallas. För hon är likadan som storebror just nu, minus de elaka orden. Istället skriker hon och stampar argt med foten i golvet. Likt Lotta på bråkmakaregatan. Söt så in i helsike, men ingen piece of cake just nu.

Minstingen som är 3 år är väl den mest lätthanterliga just nu. Men han är trött, så trött. Går på dagis 48 timmar i veckan, stackaren. Samma gäller ju storasyster men hon klarar aningens mer än honom.

Ja, jag tvivlar på mig själv varje dag. Det går inte en enda dag utan att jag sitter på tåget till jobbet med en klump i halsen för att jag får så lite tid tillsammans med barnen. Varje dag sitter jag och tänker på vad jag kunde gjort annorlunda när jag och 12-åringen bråkade sist, eller vad jag hade kunnat göra för att förhindra det. Varje minut jag jobbar, det gör jag för min familj. Jo, jag trivs på jobbet. Oförskämt bra! Men hade jag fått välja så hade jag arbetat 50 procent medans barnen är små. 

Men det funkar inte så. Hur många gånger per dag tror ni att jag ifrågasätter mina val i livet? Val som påverkar barnen negativt.. 

Varje kväll ägnar jag åt att släppa tankarna fria, dumt jag vet, och tankarna vandrar självklart fram och tillbaka mellan barnen och mitt eget självförakt för att jag kanske inte finns där för barnen på rätt sätt, eller så mycket som de behöver.

Nej, att ha barn är inte lätt alla gånger. Värt det, absolut! Kärleken till mina barn är ju anledningen till varför jag är där jag är idag!

Jag älskar er mina fina ungar. Till universums ände och tillbaka!

Vara barn för en dag..

Att vara vuxen suger ibland. Ibland vill jag bara sjunka till barnens nivå och skita i allt vad städning heter och äta äpple och klementin till lunch. Springa runt som en dåre med överskottsenergi på gården och skrika rakt ut helt utan anledning. Cykla runt och krocka med de andra vuxna som också vill släppa vuxen-rollen lite. Gråta när jag inte får som jag vill. Skratta tills jag kiknar när brorsan eller syrran rullar nerför gräsmattan och får kroniska gräsfläckar på alla möjliga ställen på kläderna. Bygga koja på altanen och sen lämna allt i helt kaos för att påbörja nästa lek. Bli serverad frukost.

Men nej, det händer inte. Jag misstänker starkt att någon granne skulle ringa nåt sorts institut som blir tvungna att hämta mig och klä mig i kritvita kläder som fyller en viss funktion där jag inte ska kunna röra mig fritt om jag skulle få för mig att tappa allt ansvar och bete mig på det viset.

Men tänk att få slippa allt vuxenrelaterat en dag. Bli ett barn för en dag med allt vad det innebär. 

Frågan är om det skulle hålla en hel dag. Mina barn verkar ju inte helnöjda med att vara barn. Bråk och slagsmål verkar ju vara deras melodi den mesta tiden av dagen. Och rent missnöje över allt mamma eller pappa säger. 

Som vuxen kan jag i alla fall få använda min makt lite. Nej, ni får ingen glass nu. Okej då, bara för att du ser ut som en liten hundvalp då (sluga små glin de där). Varför jag ändrade mig den här gången? För att jag kan!! Sen vet jag såklart att jag bara skjuter mig själv i foten lite där. Alla vet ju att nästa gång kommer det bli mer tjat och söta blickar. Men det tar vi då. Vid dessa tillfällen lever vi i nuet. Carpe Diem liksom!

De har det allt bra, barnen. Kärlek i överflöd, mat på bordet, hela kläder, en hel massa kompisar och för mycket leksaker. Men det är uppenbarligen ingen garanti att de ska vara glada. Fast det är klart, ibland kan jag springa runt och muttra och snäsa åt folk helt utan anledning också. MEN, jag skriker, gråter och slåss inte under tiden. (Oftast) 

Just nu är det endast jag och lilleman hemma och fredagsmyser. Alla andra är ute på vift och det är löjligt lugnt och skönt. Problemet är att ungen somnar när som helst så tänker att jag får avsluta här och ge honom lite uppmärksamhet. :D