Barns logik

Barnen ska äta kvällsmat. De tog ca 10 minuter att bestämma sig vad för kvällsmat som lockade. 

Tösen valde till slut mjölk och flingor men ångrade sig precis innan jag hann hälla i flingorna. Hon skulle såklart ha musli i istället. Sagt och gjort.. 

Blev hon nöjd? Nja, det var lite velande fram och tillbaka om hon tyckte att det passade ihop, mjölken och muslin.. Fast helst av allt ville hon faktiskt haft gröt! Med mjölk! Och kanel! Och socker!

Jaha, hade varit trevligt att veta innan kan jag känna. Till saken hör att vi inte hade någon gröt hemma i vilket fall som helst. Men det skulle ju mamma tänkt på såklart! Hon fick hur som helst nöja sig med musli och mjölk, och jag stod inte högt på listan av hennes favoritpersoner.

Lilleman valde yoghurt och musli. Typ samma sak som alla andra kvällar. Han äter glatt tills tallriken är totalt renskrapad... "Men, jag ville ju ha mjölk och musli... samma som M", säger han med extremt gnällig röst. "Varför fick inte jag deeeet? Varför fick bara M deeeet? Dumma mamma!!"

Det är väl trevligt när man förvandlas till syndabock för de mest ologiska sakerna mina barn hittar på.. Trevligare ändå är det när båda barnen tjurigt vägrar öppna munnen när tänderna ska borstas. I säng med dem och jag är inte vatten värd. Nu är det pappa som gäller.

Jag som är van vid deras tvärvändningar lägger mig i soffan med lite gott att smyga mig med och helt plötsligt, just som det är mest spännande på tv, så skriker båda två efter mig!! "Maaaaaaaaamma, mamma, mamma, mamma, mamma.... kooooom!!"

Men.... suck!!

Efter lite krokodiltårar, från både mig och barnen, så var det fred mellan oss igen.. Helt apropå ingenting alls så var jag ganska långt upp på deras lista av favoritpersoner igen! VICTORY!!

Mission accomplished så att säga. Passade på att lägga mig i soffan och däcka för att minska risken för att glida ner på topplistan igen..

#MeToo #MyBad

Ni alla har sett det eller hur? Ja, de flesta kan jag tänka mig i alla fall. För dig/er som inte har fått informationen så pågår det just nu en "kampanj" (Läste att någon kallade det för detta) där det uppmanas att alla kvinnor/tjejer som någon gång har blivit utsatt för sexuella trakasserier skulle haschtagga "me too" för att skapa en ännu större medvetenhet för ett problem som har funnits i urminnes tider. 

Personligen tycker jag att det var ett bra initiativ. Jag är inte källkritisk i den här frågan så jag har ingen aning överhuvudtaget vem eller vilka som startade detta, men det spelar ingen roll för min del. 

Men jag blev överväldigad ändå. Av sorg och smärta. Jag blev ändå ledsen, trots att jag t om i ett tidigare inlägg skrivit att de flesta tjejer jag känner någon gång har utsatts för någon form av sexuella trakasserier. Men när hela nyhetsflödet på facebook bombarderades med dessa enkla små ord så gick något sönder inom mig. Allt blev ännu mer verkligt på något sätt. Jag blev speciellt berörd av alla dessa män som faktiskt har stake att stå upp och säga att de en gång i tiden var en del av problemet.

Många gånger tror jag verkligen inte att dessa killar menar något illa. Det var ju ganska oskyldigt att ta på den där tjejens bröst på festen, att göra sexuella anspelningar till den andra tjejen och nypa den tredje tjejen i rumpan... Ja, det var alldeles säkert helt oskyldigt från eran sida, men inte från tjejens sida. Tyvärr växer vi tjejer upp med detta beteende mot oss vilket har helt enkelt blivit normalt för oss att killar kan ta på oss utan att det blir en stor sak av det. Det är ju så killar beter sig. Det är ju det vi tjejer får leva med. Gilla läget liksom.. Rätt?? Nej nej nej... FEL!!

Sexuella trakasserier förekommer varje dag. Överallt. Ni som kommenterar att ni aldrig sett det med egna ögon måste vara extremt naiva eller helt enkelt missförstått själva syftet med denna "kampanj".Våldtäkt är bara en del av sexuella trakasserier. Har ni aldrig sett en kille gå fram och tafsa på en tjej i skolan? Har ni aldrig sett killar på krogen som smeker en okänd tjej på häcken? Har ni aldrig skämtat eller hört någon annan skämta högljutt om att göra det ena eller andra med en viss tjej på höravstånd? Har ni aldrig hört någon kalla en tjej för kränkande ord? Har ni aldrig själva tagit på en tjej utan hennes uppriktiga samtycke? Har ni aldrig bllivit sur på en tjej eller er egna flickvän för all del, när hon inte känner för att ha sex? Helt uppriktigt nu? Jag snackar inte bara om hur ni eller era bekanta beter er som vuxna. Jag pratar framör allt om tonåren. Skoltiden. Där man formas som mest till den människa man är idag. 

Om en kille drar in en tjej på toaletten och tafsar på henne kanske hon skrattar lite nervöst och säger lite svagt att hon inte vill. Varför säger hon inte bara att hon inte vill? Ja du, varför ska hon ens behöva hamna i den situationen där hon måste säga nej efter att hon blivit påtvingad dina händer? Om en tjej tvekar det minsta när ni har kommit så långt att ni ska ha sex, sluta då för fan och fråga henne uppriktigt om detta verkligen är det hon vill!! Tvekar hon fortfarande, var tamejfan en man och sluta med en gång. Ställ dig upp och säg att du vill inte göra något om hon verkligen verkligen inte vill till hundra procent. För en tjej som har sex med en kille trots att hon innerst inne inte vill, men hon vågar inte riktigt säga nej, av en herrans massa anledningar, den tjejen bär antagligen på så mycket skit inom sig. Den tjejen har dåligt samvete gentemot dig för att någon annan kille innan dig har gett henne dåligt samvete för att hon har sagt nej. Men bara för att hon var säker på att hon ville innan, betyder inte att hon är taskig som ändrar sig mitt i. Hon har ångrat sig. Hon vill inte. Låt henne vara och säg att det är okej. 

Ni måste väl ändå märka när en tjej vill att du tar på henne och när hon inte vill? Ni måste väl ändå se skillnaden på en tjej som är intresserad av kroppskontakt med dig och en tjej som bara är intresserad av att umgås och prata med dig?

Är du det minsta osäker?? Vad tror du själv att det bästa beslutet är att ta då? Naturligtvis så väljer man den säkra vägen och tar inte på henne alls.. Eller??

Tro mig när jag säger att jag vet! Jag vet att det finns killar som aldrig gjort sig skyldig till några sexuella trakasserier alls. Det vet jag. Det vet alla... på riktigt...

MEN... Om du någonsin har sett med egna ögon att en annan kille gör sig skyldig till det, och du väljer att inte göra något åt saken.. Då min vän, då är du medskyldig..

Jag är också medskyldig.. Jag har sett andra tjejer blivit tafsade på utan samtycke så många gånger i mitt liv.. Gjorde jag något? Nej... Sa jag något?? Nope!  Så jag tror att alla är mer eller mindre medskyldiga till detta... 

Jag läste att männen nu har blivit uppmanade, eller snarare ombedda att haschtagga #my bad. Visst, tanken är god och hedervärd. Jag förstår syftet bakom det och jag vill isf ta min del av ansvaret också, vilket betyder att även jag kommer att haschtagga det.

Over and out

Kloka ord

"Om du känner att du är mitt inne i en ond cirkel, där du mår väldigt dåligt och du vet att det behövs en förändring på vissa plan i livet för att det ska bli bättre igen. Fokusera då bara på det DU kan förändra. Du kan inte förändra någon annan, även fall du vill det så djupt ibland pga av du mår dåligt av denna persons handlingar. Jag kan lova att du kommer att må bättre om du lägger din energi på det du kan hjälpa till att förändra, eller det du kan förändra själv, till det bättre. Precis som att du inte kan ändra på någon annan, på samma sätt kan de inte ändra på hur du bemöter livet och alla dess problem. Det kan bara DU göra. Känner du att du är otillräcklig för att du inte orkar, men du får inte den hjälp du skulle önska, så är det fortfarande bara du som kan göra det till det bättre för dig"

Ungefär så sa min kloka syster till mig senast jag beklagade mig över saker jag inte kan kontrollera. (Jag insåg naturligtvis inte själv just då att jag faktiskt la fokus på alla andra istället för mig själv).

Hur som helst så vill jag sprida detta budskap vidare. För det är ju helt och hållet sant. Eller hur? Hon har sagt detta till mig flera ggr under vår livsresa, men först den här gången fastnade det. (Hon måste ha slitit sitt hår ett antal ggr i försöken att få mig att inse detta).

Om jag skulle känna att jag har gjort allt JAG kan göra i en situation för att något ska förändras till det bättre, ja, då kan jag i alla fall må bra i att jag har försökt mitt bästa. Jag behöver inte sitta med dåligt samvete sen och grunna på vad jag kunde gjort annorlunda.

Släpp alla småsaker och fokusera på vad ni kan göra för att livet ska kännas bra igen. Måste det alltid vara städat och fint, varje dag? Är det hela världen om man tummar på kvällsrutinerna en kväll? Skulle vi utplånas om vi släppte kontrollen mer än vanligt för en gångs skull?   

Vi är bara människor och det finns ingen som begär att du ska göra mer än ditt bästa.



Ingen





Förutom du själv

Halloween på Liseberg

Det var ju en once in a lifetime upplevelse. Bara för att jag aldrig tänker utsätta mig för det igen. Ren och skär ångest med huvudvärk som påföljd.

Jo, jag är lättskrämd. Alltså såpass lättskrämd att vissa människor faktiskt blir irriterade på mig. Inte för att jag sitter och hoppar till under tiden man tittar på skräckfilm, vilket jag knappt gör längre. (Tittar på skräckfilm alltså). Inte heller för att jag skriker och hoppar till när någon medvetet skrämmer mig. Utan för att det är tydligen måttligt irriterande när jag hoppar till helt "utan anledning". Ni vet, när någon kommer gående och jag inte råkar höra att personen i fråga är på ingång och han/hon helt plötsligt säger något så alldagligt och ofarligt som "hej".. Då kan det hända att jag hoppar till och utstöter någon form av ljud för min kropp måste ju naturligtvis visa att jag blev rädd. Oftast i form av ett litet skrik. 

Jag är hemskt ledsen för detta. Jag vet faktiskt inte varför jag är så lättskrämd. Det är som att jag springer runt och bara förväntar mig att någon ska skrämma mig när som helst.

Ni vet när man till slut ger sig och ser på den där förbannade skräckfilmen, bara för att få slut på tjatet liksom. Man sitter som på nålar, helst mittemellan två personer, med en kudde tryckt mot bröstet. För när det väl händer något läskigt så räcker det inte med att blunda. Nej nej nej. Man måste hålla för öronen (en självklarhet), man måste samtidigt på något sätt få upp kudden framför ansiktet (funkar bäst om man lägger kudden i knät och sen slänger upp benen så knäna är i höjd med pannan ungefär). Sen är det viktigt att få skrika. Jo det är sant. Får jag inte skrika så börjar jag gråta istället, vilket i och för sig funkar det med då tårarna förblindar en för en stund. Men om man istället väljer att skrika, ja då fyller ju den där magiska kudden ytterligare en funktion. Det blir lite mer hanterbart för övriga deltagare om man kan kväva sina skrik med kudden.

Hur som helst, det jag ville komma fram till. Det är att ju mer man förväntar sig att något kommer hända snart, ju räddare blir man när det väl händer. Musiken brukar ju vara en bra ledtråd, men jag vet också att den kan vara ganska vilseledande ibland.

Igår blev det ett besök till Liseberg. De övriga i sällskapet hade varit där föregående år så det blev lite av premiär för mig och J (under haloween veckan alltså). Jag var hur kaxig som helst, medan S, en av tjejerna i gänget visade sig vara.. lite lätt.. panikslagen. Det finns en möjlighet att det faktiskt lugnade mig lite, att det fanns en till som var lite rädd sådär. Antagligen räddare än mig. Rätt? FEL! När vi började närma oss ingången till "skräckhuset" så började jag få lite smått illamåendekänsla och hjärtklappning. Det började liksom knyta sig i magen och jag började svettas lite. Jo men det här kommer går bra. Det är ju för guds skull bara utklädda människor. Jag fortsatte min lite kaxiga resa fram till vi stod precis framför ingången och någon stackars jävel inne i huset skriker i panik. Där, i exakt den sekunden så brast det för mig. Men med tårar rinnande nerför kinderna och svettiga handflator gick jag ed resten av gänget in. Lugna puckar (not). Efter instruktioner från personalen och vi blev lämnade åt vårt öde så kunde jag inte ta ett steg till. Jag skrek till J att jag måste ut. Jag hittade dock inte vart fan jag skulle ta vägen och J försökte fortfarande övertala mig och till slut, när våran grupp knappt var synlig längre så sprang jag i panik efter dem. REN OCH SKÄR ÅNGEST!!! Det var inte kul. Det var fruktansvärt. Den första halvan av upplevelsen. När vi hade gått uppskattningsvis halva biten så började jag se ljuset i tunneln. Snart skulle det vara över... Skulle jag göra om det? ALDRIG!!

Resten av kvällen ägnade jag och J till att åka lite attraktioner och spela lite, ta en drickpaus och hade det allmänt mysigt, medans resten av galna gänget ställde sig i den oändliga kön till nästa skräckupplevelse.

Fast på vägen ut så tänkte vi att nu går vi till zombiezoonen. Jo men det klarar vi.. Aaa, i ca 3 minuter. Not cool... Zombies överallt med väsande ljud, blodiga deformerade ansikten och extremt närgångna. 

Bye bye för mig. 

Ja, jag vet. De är helt vanliga (sadistiska skulle jag vilja påstå)  människor som bara har som jobb att skrämma upp oss vanliga (lite sadistiska som går dit) människor. 

Men nej. Inte riktigt min grej...

2 veckor senare

Då har det gått drygt två veckor sen jag skrev senast. Två veckor fyllda med en himla massa sjukdomar. Sist jag skrev var det ju magsjukan som bestämde sig för att göra ett gästspel här hemma. Vi är dock osäkra på vad det var för konstig magsjuka, ingen annan blev drabbad, lilleman hade feber från söndag till torsdag från och till. Lite snorig och hostig hela veckan och lite kräkningar på söndagen där allt startade. Sen skulle naturligtvis lite streptokocker dyka upp också. I mungiporna. Svinkoppor kallas det tydligen i folkmun. V hade svinkoppor när han var liten men då satt de på handen och man kunde täcka över det med ett plåster så det inte smittades. Inte riktigt aktuellt när de sitter så nära munnen på ungen. (Det kanske hade blivit ganska lugnt och skönt dock)

Och dottern har blivit hes. Jag hoppas att det stannar vid heshet för vi har verkligen inte råd att vabba mer just nu. Alltså, blir hon sjuk så finns det ju inte mycket att göra men än så länge verkar hon må hur bra som helst. Förutom hesheten som tydligen kan vara nog så störande.

Att ha hemma 2 barn i ca 2 veckor, med någon dag däremellan där de fick besöka skola och dagis, är ingen piece of cake om jag får säga min mening. Hade de varit friska så hade det inte varit några konstigheter, men vi har ju fått befinna oss lite i karantän då vi inte vill smitta några andra. 

Men i fredags åkte jag och dottern hem till M och S och käkade lite tacos med största delen av gänget. J fick stanna hemma med lilleman vilket han verkade vara ganska nöjd med då hans kära dator förmodligen hade blivit ledsen av bristen på uppmärksamhet om han lämnade den en hel kväll. 

Hur som helst så var det en mycket trevlig kväll och jag har saknat dessa sammankomster som sällan blir av pga helgjobbare mm. 

Nu väntar en vecka där jag hoppas att sjukdomarna tar en liten paus så mina söta ungar får återhämta sig lite och få leka med sina kompisar. Lillemans sår ser torra ut men det är ärligt talat lite svårt att avgöra då de sitter i ett utsatt ställe där saliv kan lura ögat lite. Men vi har en salva vi mer än gärna smörjer på 3 ggr om dagen så han ska slippa detta. 

På återseende, förhoppningsvis snarare förr än senare denna gång. :)