Kaffet är på. En kopp är redan i magen (aa alltså innehållet, inte själva koppen förstås). Sitter och funderar lite på året som gått och resten av året som är kvar.
När livet tar en livsavgörande vändning. När man får ett sjukt barn och hela världen kastas omkull. Klart att man är helt slut inuti när man väl får hem barnet och helt plötsligt ska återgå till vardagen. När ett långt förhållande kraschar. Det är aldrig kul, vare sig det är ett gemensamt beslut eller ej. Man förlorar förmodligen inte bara sin älskade, utan även sin bästa vän, sin allierade, den trygga punkten. Vad händer sen? Det är inte lätt. Oftast så är man dessutom sambos. Bostadsletande blir ens vardag. Att alla ungar ska få må bra är ju det viktigaste. Den sårande känslan får man trycka undan en stund och fokusera på allt det praktiska. Lätt? Inte en chans!
Jobb byte. Det är läskigt as hell. Det kan jag intyga. Jag börjar på mitt nya jobb på måndag. Med blandade känslor ska tilläggas. Ni vet, saknaden efter mina gamla arbetskamrater, tryggheten i det gamla jobbet, där jag visste exakt hur min dag skulle se ut varje dag. Nu har jag ingen aning. Jag ska helt plötsligt lära mig ett helt nytt yrke! Allt det jag kan tillämpas inte här. Det är en helt annan bransch. Ser jag fram emot det? Oh ja, mycket! Är jag rädd? Japp, rädd att jag inte "har det", rädd att misslyckas, rädd att inte trivas, rädd att mina nya arbetskamrater inte kommer att tycka om mig..
Alla barn ska börja på en helt ny skola och dagis. Den äldste börjar högstadiet! (Fast det kan ju inte stämma, det var ju typ 1 år sen jag gick där, i samma skola). De minsta ska börja på en skola/dagis där jag känner en stor trygghet och förtroende för. Men att jag gör det garanterar ju inte att de kommer göra det. Helt nya människor, helt nya kompisar, helt ny personal.
En mamma som fick beskedet om cancer, som hon verkar ha besegrat med bravur! En annan bekant som gick samma väg. Starkaste människorna i världen! Sen vet jag att det är många många som är för sjuka för att kunna besegra denna förbannade skiten som jag bara har lust att spotta på (sjukdomen, inte personerna, men det tror och hoppas jag att ni förstod). Jag tycker inte om hat, men jag HATAR den sjukdomen. Den som nästan blivit en folksjukdom nu för tiden. Flera underbara, starka, släktingar har besegrats av den. Och det gör så ont inuti! Flera hjärtan som aldrig kan bli helt hela igen! All kärlek och styrka till er!
Vet ni vad? All energi jag hade är som bortblåst just nu, så jag gör det jag oftast gör för att få mer energi: Gosar med barnen!!
På återseende alla starka människor därute! (Alla svaga också såklart om ni känner att ni inte tillhör den andra kategorin, även fall jag kanske inte håller med om det) :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar