Alla som har barn vet väl hur det är? Samlivet med ens partner blir sig inte riktigt likt igen. Först så är det ju det här med efter förlossning och allt vad det innebär. Ni vet tjejer.. Man känner sig egentligen inte som sig själv på flera månader. Samtidigt så vill man ändå komma tillbaka till det normala så fort som man kan. Eller? Jag menar, jag var en av dessa personer som sa till mig själv att en graviditet, eller att ha barn, inte skulle påverka mitt samliv nämnvärt. Varför skulle jag låta det hända liksom? Oj, fel!
Efter alla dessa gravidplågor och sen efterdyningarna av att ha tryckt ut en stor levande varelse genom mitt mest heliga, då var jag inte så fräck längre kan jag säga. Det där med samliv hamnade helt plötsligt väldigt långt ner på min prioriterings-lista ett ta kan jag säga. Rör mina bröst och jag dödar dig! (Detta sas inte till bebis förstås, utan en aning hotfullt till fadern till bebisen) Usch, jag ska inte gå in på detaljer om hur ofräsch man (jag) kände mig i en hel evighet efter varje förlossning. Jag tänker inte, hur mycket ni än kanske vill, tala om att huden som en gång formade en fin bebismage istället hängde som en lös deg med en himla massa streck på. Inte heller känner jag ett behov att tala om smärtan som ilade i fjösan för varje steg jag tog de närmsta dagarna efter det att man redan genomlidit ett rent helvetes smärta och inte ska ni behöva veta allt som kommer ur en, som man inte ens visste fanns inuti en.. Kan ni, män, förstå varför vi tjejer tar en lång paus i samlivet efter detta? Vi älskar er och vill förhoppningsvis inte att ni ska behövas skrämmas från vettet genom egen erfarenhet och känna er så äcklade av oss, som de flesta av oss känner så bra själva när vi fött barn. Ge oss en chans att återhämta oss liksom. Ja, det finns en tidsgräns tydligen, när man kan få utöva dessa gymnastiska underbara övningarna igen, men jag skulle vilja påstå att den tidsgränsen betyder inte att tjejen ifråga känner sig redo bara för att kroppen kanske är det.
Sen är det bebis tiden. Nattvak, ömmande bröst, bebis kräk lukt, skrik och gråt (oftast från bebisen, men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte fick mina meltdowns 1 eller typ 70 ggr under dessa perioder) Back off är nog en ganska bra term att använda här. För det mesta vill säga, för klart att det kunde finnas en lucka eller två även under de här perioden där man äntligen kunde få slappna av med sin partner på samma vis som innan.
Och dagisperioden! Sjukdomar hit och dit. Alvedon som klibbar överallt, ledsna små sötnosar och en och annan spya i sängen. Och en massa jobbande på detta.
Vi befinner oss fortfarande i dagisperioden. Och kommer att göra det i ytterligare 3 år. J får helt enkelt finna sig i att mina perioder av lusta kan komma och gå lite som den vill. Hon dyker upp utan förvarning och dansar runt tills hon blir tillfredsställd. Ibland stannar hon ett tag och ibland gör hon bara en blixtvisit. Tjo, här är jag, jag tackar och bugar för uppmärksamheten, ha det!
Ibland kan man önska att hon kunde komma lite mer regelbundet men vem är jag att döma? Att jag benämner lustan "hon" kan bero på att vi tjejer uppenbarligen är kända för att vara lite ombytliga... 😆
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar