Jag har kommit upp i åldern där jag inte tycker att mycket är speciellt pinsamt längre. Men det händer ändå att jag gör bort mig en hel del ändå. Alltså förutom allt jag lyckas göra sönder.
Som när jag går fram och kramar en kille, som känner en av mina vänner, och jag är helt säker på att jag träffat honom tidigare. Men det visade sig att han inte hade en aning vem jag var, vi hade såklart aldrig träffats. Kunde blivit pinsamt men jag är så van vid att göra konstiga saker så jag själv tyckte inte att det var pinsamt. Vad min omgivning tyckte kan jag inte svara på dock.
Eller när jag jobbade på Shell och lyckades ha ut en hel kopp kaffe över kassasystemet. Ni kan ju gissa hur det slutade. Självklart inte så bra. Dessutom kom en hel buss med ett hockeylag där diverse godsaker skulle inhandlas och alla behövde betala kontant då kassan hade drunknat.
När jag klev på isen första gången när jag började hockey för en herrans massa år sen, och glömde att ta av mig skridskoskydden. Det slutade såklart abrupt med att jag halkade ihop till en hög av ben och armar. Ja, då var det pinsamt. Nu? Not so much.
Jag pekar på folk och jag pratar högljutt. Till mina vänners förtret.
Nu inser jag att livet är för kort för att bry sig nämnvärt när man gör bort sig. Det är bara att skratta bort det! Åh umgås du med mig så lär det bli en himla massa skratt, inte för att jag är speciellt rolig utan för att jag är en mästare på att just göra bort mig, och ibland även andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar