2 kvällar i rad har jag tokdäckat psykiskt ganska tidigt på kvällen. Ni vet, skallen känns som sockervadd. Hög på socker men alldeles luddig och lättsmält. Hjärnan går på högvarv, det surrar liksom inuti hela kroppen. Men alla tankar bara glider igenom och tar liksom inte fäste. Kan sitta och tänka på en grej ena sekunden och sen sekunden senare så minns jag inte vad jag nyss tänkte på.
Det kan jämföras med när någon pratar med en när man är insatt i tv:n. För att citera Danny: "Jag hör vad du säger men jag har glömt vad du sa".. typ. Fast detta endast är i ens eget huvud. En fjantig konversation med sig själv som urartar var femte sekund och sipprar igenom det där sockriga luddet i huvudet tills man glömt bort vad det var man höll på med.
Jag har inte så stort kontrollbehov men det är läskigt att tappa koncentrationen sådär titt som tätt.
Sen jag började på mitt nya jobb så känner jag mig inte alls lika stressad. På tal om något helt annat alltså. Jag vill poängtera att jag mår bättre i mig själv än jag gjort på väldigt länge. Ifall någon skulle tro att min förkärlek till sockervadd skulle bero på depression eller något. Jo jag saknar mina gamla kollegor, men jag saknar inte jobbet.
Vi klarar vardagen tillsammans här hemma bättre än jag kunde hoppas. (Vi är inte riktigt vana vid det här med att båda jobbar 8-17) och barnen verkar än så länge trivas med miljön de skickas till varje dag.
Go oss!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar