Till alla tonåringar där ute. Jag minns hur det var. (Även fall det var typ 100 år sen) Jag minns tomhetskänslan, jag minns ilskan, jag minns förvirringen, jag minns känsligheten. När hormonerna aldrig slutade att jävlas med en. När man ibland bara ville sitta ensam på sitt rum, men kompisar drog i en och ifrågasatte varför man inte ville hitta på något. När man faktiskt uppskattade att umgås med familjen men blev förlöjligad, för vem vill sitta hemma med familjen på en fredag när man kunde vara ute med kompisar och inte göra något.
När ilskan är så stor, utan att veta varför, och uppmärksamheten är enda tryggheten. Man säger sånt man inte menar, man gör saker man inte vill, för att få uppmärksamheten. Från vänner, lärare, föräldrar. För på något sätt så känns det som att man blir bortglömd annars. Så vilken uppmärksamhet som helst duger. Negativ, som positiv! När man gjorde saker som man innerst inne visste var fel, men man hade en osynlig kraft som drog en dit iaf. Hur långt kan man gå utan att någon reagerar? Hur mycket elakt kan man säga om en annan, eller om sig själv, innan man blir tillsagd? Hur mycket egentid behöver man innan man tror sig inse att man är alldeles ensam? Hur många kompisar måste man förlora innan man upptäcker vilka som är värda att hålla fast vid?
Som min syster sa: "Om man kunde åka tillbaka till tonåren, med all erfarenhet man har idag. Med allt som man inte visste då, då hade tonåren varit mindre smärtsamma"
För det är en period fylld med smärta. Visst hade man kul som tonåring. Ofta och mycket. Men känslan inuti var svår att kämpa emot. Känslan av att inte räcka till. När allt man gjorde granskades av kompisar och föräldrar.
Du är ingen elak person! Du är inte ensam i dina tankar! Du har all rätt i världen att känna och tycka precis som du känner och tycker! Du måste inte vara bäst på allt! Du måste inte växa upp och bli vuxen på en gång! Det är nu som du formas som person. Det är nu din personlighet utvecklas som mest, så tänk länge och väl hur ni vill bli som person, utan att stressa på något!
Jag önskar att vi som vuxna kunde gå in och ta bort all smärta och förvirring inom er. Men vet ni vad? Även fall det är skit och svårt att ta in, allt det ni går igenom idag, kommer att forma er till den person ni kommer att bli när ni är vuxna. Det kommer att göra er starkare. Oavsett vad som händer så är tonåren en period varenda människa måste gå igenom.
Hata inte killen/tjejen i klassen som är elak mot alla. Han/hon bär förmodligen på så mycket som vi inte vet om. Bjud in den blyga tjejen/killen som sitter ensam, han/hon vill kanske så mycket mer än vad man kan ana, men är för blyg för att hävda sig och fråga själv.
Och framför allt: Var snäll mot dig själv! De känslorna som drar inuti dig är fantasifoster. Dina föräldrar kommer ALDRIG att sluta älska dig eller bry sig om dig! Var stark, hur svag du än känner dig! Stå upp för dig själv och dina vänner. Stå upp för de ensamma!
Älskade tonåring! Vi finns där, även fall vi inte finns där på det sättet ni vill, utan vi finns där på det sättet ni behöver! Och i framtiden kommer ni att förstå, vi förväntar oss inte att ni ska förstå nu.
💓💓💓
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar