Vaknar upp efter en god natts sömn och det som återstår av förkylningen är lite täthet i näsan, lite heshet och en sjuhelvetes hosta. Febern är bortblåst och smärtan i halsen är ett minne blott.
Det är söndag. Det är relativt fint väder ute och barnen är schizo i vanlig ordning. Då menar jag schizo i all välmening. Ni vet, de är världens bästa vänner i ca 7 sekunder, sen är slagsmålet igång. Igen. När jag rycker in så är de helt plötsligt vänner igen. Man kan aldrig veta hur de förhåller sig till varandra från ena stunden till den andra.
Men det är väl så det ska vara.. eller?
Frukost och kvällsmat verkar vara det absolut heligaste i deras liv. Ingen stund är mer fridfull än just när de förtär dessa målen. (Förutom när de sover förstås). Mellanmål kan ibland ha samma effekt på dem.
Nej, lördagsgodis eller fredagsmys i form av popcorn eller chips tjänar inte som en fridfull stund. Jag lovar, de kan till och med bråka om ett visst chips i en viss form som båda bara måste ha. Nästan så att man tror att världen ska gå under om de inte får just det chipset! Jag försöker förutse dessa bråk så gott det går genom att hälla upp chips/godis/popcorn i varsin skål och sätta dem i varsin del av soffan, så långt ifrån varandra som det bara går. Funkar väl sådär dock.
Det är en hel jäkla vetenskap att medla mellan ungarna. Det verkar krävas en livslång utbildning för att lära sig att uppfostra barn. Ja, eller så lär man sig på vägen. Sen är de vuxna och man inser att man har gjort fel hela tiden.
Jag tror att mina bästa tips på uppfostran får komma när mina barn får egna barn! Alla mina misstag får tjäna som exempel på hur man inte bör göra i vissa lägen. Det måste ju betyda att jag åtminstone kommer att bli världens bästa mormor/farmor. Det är aldrig försent att lära sig konsten att uppfostra.
Så länge man lever alltså!
Jag älskar er mina små troll, och hur många misstag jag än råkar göra så görs allt utav ren och skär kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar