Okej. Så här är det. Jag bor i ett väldigt trevligt område. Jag älskar det faktum att min barn kan springa relativt fritt här ute. Jag älskar att de har ca 7500 andra ungar i området att leka med. Jag älskar att se dem cykla som dårar fram och tillbaka, för att det är då de är som lyckligast. Framför allt lilleman. Att man måste jaga rätt på dem 5 ggr om dagen för att sätta på dem hjälmen är en bisak. Det är inte det jobbigaste jag behöver göra varje dag liksom. De är barn. De har bråttom. De har inte tid att leta reda på hjälmen varje gång. Då trampar de gärna iväg lite snyggt och innan man hinner reagera och tar på sig hjälmen först när de blir tillsagda. Precis som det ska vara?
Och nu råkar det vara såhär att alla dessa barn är i en väldans massa olika åldrar. Vilket kan leda till en väldigt massa dispyter dem emellan. Det kan vara dagar där det enda de gör är att bråka känns det som. Och visst fan är det tråkigt. Visst fan kan man känna att det känns meningslöst att låta dem leka om det ändå slutar med att någon går hem gråtandes.
Men jag säger det igen. De är barn! Jag skulle bli mäkta förvånad om de skulle få för sig att sätta sig tillsammans och diskutera hur de ska gå tillväga för att få ett mer harmonisk stämning i området. Jag skulle i själva verket bli ganska orolig om jag skulle bevittna en sådan sak. Jag skulle förmodligen sprungit ut och dragit in ungarna fort som blixten, för det där hade skrämt skiten ur mig. Men klart att det skulle varit trevligt om de faktiskt kunde resonera med varandra istället för att fightas eller säga dumma saker till varann. Inte heller hade jag haft något emot om de lekte en lek i mer än 10 minuter innan det blev bråk.
Jag har dock fått till mig att folk ifrågasätter det faktum att mina och vissa andra barn får springa så fritt där ute. Uppenbarligen helt utan uppsikt. Antagligen blir detta ifrågasatt pga ljudnivån. Både när de är vänner och när de inte är det.
Jo, jag håller fortfarande koll på mina barn! Men jag ska tala om en liten hemlighet. Det är när mina barn är tysta som jag verkligen börjar oroa mig. Att de tjoar och tjimmar ser jag som ett friskhetstecken. Att de gråter eller bråkas likaså.
Nej! Jag springer inte ner och medlar eller skäller på barnen så fort det blir tjafs, för ibland känner jag att de faktiskt kan få en chans att reda ut saker och ting själva. Vilket de ofta lyckas med, dock kan det bli lite högljutt.
Nej. Jag tolererar inte att mina barn svär eller slåss eller utesluter någon. Hör jag detta så säger jag till dem. Om de skulle hända flera gånger så tar jag in dem tills det känns okej att släppa ut dem igen, ni vet efter att man haft det där förbannade pedagogiska snacket med dem.
Däremot är det inte alltid jag hör eller ser exakt vad som sägs eller görs. Alla är mycket välkomna att hämta mig om de anser att de behöver mig för att tala tillrätta mina barn. Om de känner att de inte har några problem med att prata med dem själva, så tycker jag att de ska göra det. Gör mina barn något fel så får de ta konsekvenserna helt enkelt. Vare sig det är jag som pratar med dem, eller om det är den personen som faktiskt bevittnat händelsen.
Detta blev tydligen ett litet försvarstal här och det var väl inte riktigt meningen. Men det är inte mycket som kan få mig att se rött, men när det kommer till negativa åsikter angående barnuppfostran av folk som inte ens känner oss, då har jag lite svårt att stilla mina försvarsinstinkter.
Nu ska jag gå ner och pussa mina vilda, högljudda och väldigt väldigt högt älskade barn. Precis som jag gör varje kväll innan jag går och lägger mig, för tro mig när jag säger det, visst fan är det skönt när de sover och lugnet lägger sig i hela lägenheten för jag kan verkligen inte påstå att det är några tysta och lugna barn jag har. :D
💖💖💖💖💖💖💖
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar