Att ha en tvillingbror....

Att ha en tvillingbror är inte stor skillnad till att ha en storebror eller lillebror. Förutom ibland. 

När vi var små så var jag aldrig ensam. Jag hade alltid min tvillingbror vid min sida. När vi började på dagis, när vi började skolan, när vi var på semester, när vi var hemma och alla kompisar var på semester. Vi hade alltid varandra. Det var inte alla gånger vi drog jämnt. Lång ifrån alla gånger. Det var förmodligen mer bråk än fred mellan oss. Men det gjorde inte så mycket, för vi höll ihop ändå. 

Bråkade vi och någon av våra äldre syskon la sig i och skulle medla mellan oss, så blev jag och F direkt enade och vände oss emot vår stackars syster eller bror. Hur kunde hon/han med att skälla på min tvillingbror!!? Och vice versa. Det var så det var och det fick våra syskon helt enkelt finna sig i.

Jag minns dock en gång som någon hade målat på väggen i F:s rum med en spritpenna och skrivit: "Hälsningar Annelie". Mamma var vansinnig och ville såklart ta reda på vem det var. Efter att hon hade skällt på mig förstås, för självklart så var det uppenbara svaret jag med tanke på hälsningen. Vi kom aldrig fram till vem det var. Det var jobbigt för min del, för vem var det egentligen som vill sätta dit mig? Det var ett mysterium. Fram tills en dag, många många år senare när jag och F pratade lite minnen och den lille jäveln erkände att det var han som hade gjort det! Det var alltså han hela tiden. Och han var den vi misstänkte absolut minst.. Hur nu det gick ihop, för han var den som gjorde flest hyss när vi var små.

Eller den gången när vi sitter på trappan utomhus och leker i godan ro. Mamma påtar i rabatterna och var antagligen rätt nöjd med att hon hade oss båda under uppsikt samtidigt. Hon tittar på oss och ser F ta upp en hammare (en mindre modell, men ack så lik en riktig) och höjer den lite försynt. Han tittar mot mamma, tittar på mig, tittar på mamma, tittar på mig... och pang! Han drämde tamejfan den rakt i huvudet på mig. Allt medans mamma såg på i slowmotion och ropade neeeej. 

F var inte alltid den lättaste att ha som tvillingbror. Han tog all uppmärksamhet i skolan, han lät mig göra alla läxor, han kom undan med allt för han var snäppet smartare än sin tvillingsyster.

Men vi har haft så roligt genom åren också. Som när jag blödde näsblod och la mig ner för att få stopp på blödningen. Det resulterade i att jag hade blod i hela ansiktet och när det till slut stoppade så gick jag in i F:s rum för att skrämma honom lite. Det lyckades i ca 1 sekund, för jag kunde som vanligt inte hålla mig för skratt. Eller alla gånger vi bråkat men där bråken slutat med asgarv, ni vet sånt garv som inte går att stoppa. Ont i magen och sprutande tårar.

Och han har alltid varit väldigt beskyddande. "Om inte min lillasyster får vara med, så är inte jag heller med". (Bara för att han försökte skydda mig så lät jag det där "lillasyster" passera)

Jodå, att ha en tvillingbror har berikat mitt liv enormt mycket. Och även fall han är den enda personen i hela världen som kan driva mig till komplett vansinne så älskar jag honom fruktansvärt mycket och jag skulle göra allt för honom om han bad mig.

Han har varit och är fortfarande ett riktigt pain in the ass, men han har alltid lyckats och lyckas fortfarande att charma sig igenom livet. Och vem kan inte älska det liksom?