Jag har nog alltid lidit lite av dålig självkänsla. Ni vet, där man tar åt sig allt negativt men inget positivt alls nästan. Förutom när man har en bra dag. Då kan de positiva få sippra igenom lite. Folk har varit lite vaksamma under min uppväxt för att jag kunde bli så ledsen av saker som egentligen inte betyder något för någon annan, men för mig var det hela världen. Jag kan säga såhär, ju äldre jag blir, ju bättre blir min självkänsla. Och det är ju inte helt fel såklart. Men man kan uttrycka sig lite vagt att jag har levt hela mitt liv i tron att mina åsikter inte varit något att lägga vikt på, något som inte varit viktigt liksom. Inte pga någon annan, utan bara pga fröken surtant (självkänslan alltså).
Men ju mer tiden går, ju mer har jag börjat uttrycka mina åsikter. Och jag har börjat inse att folk faktiskt tar in mina åsikter och respekterar dem, de håller inte alltid med men de vill faktiskt höra min åsikt. Klart att det förmodligen alltid varit så men inte i mitt huvud.
Men så kommer det till det här att säga ifrån. Usel på det är jag. Så länge det handlar om mig på något litet sätt så säger jag oftast inte ifrån. Jag har haft otaliga "vänner" som har utnyttjat detta. De tog mig för givet och kunde liksom trampa på mig hur mycket som helst, och jag bara tog det. Jag sa aldrig ifrån så varför inte. Självförvållat? Ja, kanske, men riktiga vänner trampar inte på en bara för att det råkar vara lätt.
Hur som helst så blir folk helt perplexa när jag väl ryter ifrån. När jag säger att det får vara nog. De vet nog inte riktigt hur de ska tackla den sidan av mig, för den visar sig så sällan.
Idag sa min mamma att hon är glad att se hur min självkänsla växt det senaste. Och det är något av det finaste någon sagt till mig. På riktigt! Den härliga känslan som infinner sig när man får beröm, den känslan fick jag. Mamma är inte sen att ge komplimanger och beröm, men något med dessa ord berörde mig.
Jag skulle vilja tro att en hel del händelseutvecklingar den senaste tiden har hjälpt mig en bra bit på vägen. För första gången någonsin så känner jag att någon faktiskt uppskattar mig på arbetet. Jag har alltid jobbat hårt, tagit initiativ och lärt mig väldigt fort. Men en stor del av att jag tycker så mycket om mitt nya arbete, det är att jag för en gångs skull har en chef som faktiskt visar sin uppskattning (utan att vara onykter, för det var oftast då de öste beröm över mig, vissa tidigare chefer) och visar att han har höga förväntningar och ambitioner för mig. Det om något sporrar ju en att vilja fortsätta jobba hårt och får en till att ha egna ambitioner inom företaget. Borde inte alla chefer vara såna?
Ett bra arbetsliv är tydligen viktigare än man kanske kan tro, men det finns en del privata händelser som öppnat mina ögon en del också. Mycket tack vare vissa vänner som pushar en att stå upp för en själv när det verkligen gäller.
All kärlek till er alla därute!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar