Idag var jag, min mamma och de två små på en liten tripp in till den stora staden för att försöka räkna ut exakt hur lång tid det tar att ta mig till det nya jobbet, kollektivt. Vilka bussar osv. Att åka kollektivt är uppenbarligen rena vetenskapen för en som knappt åkt tåg sen jag tog körkortet. Jag passade även på att gå in till nya jobbet och presentera mig. De två killarna, vilka jag kommer att jobba ihop med verkar hur trevliga som helst, vilket gör mig lite mindre nervös inför måndagen om en vecka. (Vet inte hur poppis jag var dock, med tanke på att barnen var med mig därinne och lekte pirater eller vad det nu var de höll på med).
MEN, att åka tåg med mina minsta, byta till rätt buss och gå den korta biten till slutdestination var tamejfan ett rent äventyr bara det. Ni vet att jag skrev ett inlägg för ett tag sen om hur mina barn beter sig bland folk. Idag så var det som att de såg världen för första gången, åkte tåg för första gången, åkte buss för första gången, såg en staty för första gången, gick på en trottoar för första gången. Har jag missat något? Har mina barn levt under en sten hela deras liv? På. Riktigt! Jag undrar verkligen hur mycket de missat i sina 6 respektive 3 år! Folk måste trott att detta var första gången de var ute i civilisationen! Som små bedårande apor so rymt från en djurpark.. typ..
Okej, jag överdriver väl en smula. Men efter några timmar gav jag upp. Jag tröttnade på min egna röst, som dessutom blev mer och mer gäll för varje minut. (Folk undrade nog om det var första gången JAG var ute i civilisationen till slut)
Vi kom hem, efter en vansinnesfärd i affären också. Ja, exakt så, för så fort de små liven fått varsin mini kundvagn så var racet igång. Det är inte ofta jag får ogillande blickar och så när vi är någonstans men det löste barnen idag ser ni.
Ja det är väl så det är nu. Livet med 3 barn, varav 2 av dem är såpass små att de skiter fullständigt i vad andra folk tycker och tänker..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar