Det är inte lätt att förklara med ord hur det känns när ångesten eller depressionen bestämmer sig för att göra ett besök. Jag skulle vilja jämföra dem med typ Jehovas vittnen, eller dörrförsäljare, eller representanter för radiotjänst eller nåt. De bara dyker upp, helt utan förvarning. Dvs de är inte hitbjudna. Och oftast är det väl inte så att man direkt välkomnar dem in på en kopp kaffe.. Fördelen med de som jag jämförde med är att de går oftast sin väg direkt efter avvisandet. Herr ångest och fröken depression ger sig inte i första taget.
De nästlar sig in vare sig man vill eller inte, och de är förbannat svåra att bli av med. De sätter sig vid köksbordet och tar för sig av det de vill ha och diskuterar lite lätt om hur de ska gå tillväga för att påverka personen som mest. Jag skulle tro att herr ångest brukar vara den som gör sitt framträdande först. Sliter tag i en och säger med hes röst (vet inte varför, men det känns på något sätt att han skulle haft hes röst om han haft någon röst alls): "Tjena, jag är tillbaka. Du kommer väl ihåg mig, om inte kan jag lägga en stund av min dyrbara tid och påminna dig lite lätt? Inte? Nä, du minns mig ja. Se inte så rädd ut, låt mig bara ta hand om dig ett tag så kommer allt att bli bra till slut"... typ..
Det spelar nog inte så stor roll vad man har ångest om, känslan är nog densamma. Lite lätt illamående, dovt surrande ljud, golvet gungar lite, kallsvetten är ett faktum, pulsen får rekordfart, hjärtat dunkar så det gör ont i öronen, man blir andfådd och börjar hyperventilera. Japp, välkommen då för helvete, ångest, du är ju redan här så varför inte bekanta oss ännu en gång. Hänt något nytt det senaste? Jaha ja, du slänger in lite blodsmak i munnen numera. Ifall man nu skulle tycka att du tappat stinget..
Efter att herr ångest gjort sitt, gärna flera gånger under en period, då känner man att det är inte läge att umgås med folk, för ångesten har en tendens att slita sönder ens självkänsla såpass att, istället för att be om hjälp av ens nära och kära, tror man på fullaste allvar att man bara är en börda för alla andra. Verkar som att det är dags att säga hej till fröken depression! Hon smyger sig på, hon är inte riktigt lika rättfram och påträngande som sin vän ångest. Men hon är slug. Hon tar liksom vid där ångesten släppte taget och leker med ens känslor. "Du är inte bättre än någon (inte för att man kanske tyckte det innan, men hon säger det på ett sätt som får en att tro att man var självgod innan), dina vänner umgås bara med dig för att vara snälla, din familj pratar bara med dig för att de måste". Alltså ni vet, hon tycker om att förvandla en till den värsta martyren. Tycka synd om sig själv, men samtidigt så får hon en även att verkligen avsky sig själv såpass mycket att man förtjänar allt ont som hon försöker pracka på en.
I dessa perioder är sova typ det enda man vill göra. Och gråta. Och berätta för hela världen hur man mår, men herr ångest och framförallt fröken depression sätter kvickt och effektivt stopp för det. "Le när du är med andra människor, men ha inte kul! Sätt dig tillsammans med en stor grupp med vänner, men se till att du är otillgänglig så att du får känna dig ensam trots alla människor. Titta dig i spegeln och påminn dig själv om att det tyvärr inte finns någon som bryr sig ett skvatt om hur du mår, de är bara trötta på dig. Du blir bara en energitjuv om du pratar om hur du mår!"
Ja det är väl en liten sammanfattning om hur det kan kännas när man får ovälkommet besök.
Sen kommer de bra perioderna. Men herr ångest och fröken depression finns alltid inom räckhåll, som en trygghet nästan. Där snackar vi "vänner" ,
Nu ska den här damen se till att få lite sömn och för er som kanske kommer att börja undra hur just jag mår när ni läst detta, don´t worry. Herr ångest och fröken depression har semester just nu! :)
Puss på er alla, speciellt till er som har eller har haft besök av dess två! Lyssna inte på dem. På riktigt! Sparka ut dem ur medvetandet. All kärlek till er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar