Ibland gör man saker som man inte riktigt tänkt igenom. Ibland gör man saker spontant som tyvärr inte alltid är så genomtänkt, därav det spontana. Ibland blir det fel helt enkelt.
Jag anser att jag är en person med sunda värderingar och tankar. Men det blir fel ibland ändå. Jag vill alla väl, ändå händer det att jag säger eller gör något som kan såra. Eller uppfattas på ett helt annat sätt än det var tänkt. Ni vet, den mänskliga faktorn.
Det händer att jag glömmer att höra av mig. Det händer att jag läser ett sms och verkligen har som intention att svara, lite senare, men lite senare blir helt plötsligt till flera dagar. Det är inte så att jag medvetet tänker att jag ska skita i att svara alls. Det händer att saker blir bestämda, som sen inte sker för att jag blev trött eller glömde bort det eller att den andre personen är för trött eller hade glömt bort det.. No hard feelings.
Ibland klickar jag inte med vissa. Alltså, jag kan tycka att personen i fråga är hur trevlig som helst, men att umgås ensam med honom/henne skulle bli lite konstigt, antingen för att vi inte har något gemensamt eller pga våra värderingar går så mycket isär att det är svårt att hitta något passande att prata om. Jag vet inte vad det är som gör det, men det är väldigt väldigt sällan så att jag inte tycker om personen. Det krävs en hel del för att en person ska få mig att inte tycka om henne/honom. Eller om jag träffar en person genom en vän, vi kan umgås och ha hur trevligt som helst tillsammans, men att umgås själv med människan kanske inte alltid funkar. Då är jag ändå en väldigt lätt person att komma nära, men så är det, man kan inte klicka med alla.
Och den där känsliga frågan, när är det okej att tala om för den andre personen om man blivit sårad? Finns det liksom någon osynlig gräns man måste ha nått i bekantskapen? Eller har alla så olika uppfattningar om vad som anses vara okej att bli ledsen över, att det blir svårt att öppna sig såpass för att säga till, att jag tyckte inte att det var okej!
Jag menar, alla människor tycker ju olika. Jag kanske blir ledsen över att bli utesluten ur ett känslosamt "tacktal", där personen basunerar ut hur underbara vissa människor är, trots att jag ställt upp till 100% och anser mig vara värd att nämnas också. Medans dessa andra personer kanske inte alls känner behovet att namnges. Samtidigt som personen som visar sin tacksamhet kanske inte alls hade för avsikt att glömma mig....? En person som blir ledsen över att inte bli bjuden på en grej där alla andra i bekantskapskretsen är bjudna, den personen kanske inte tycker att det är en stor grej att avböja nästa grej när hon/han faktiskt blir bjuden på. Vilket i sin tur kanske sårar de som har bjudit in..
Det är en jäkla balansgång det där. Därför uppskattar jag när folk är ärliga och talar om för mig när de tycker att jag gjort fel, oavsett om det rör sig om att missförstånd eller om jag bara inte tänkt till! (Även fall jag uppenbarligen behöver träna på att tala om för folk själv om det är något :P)
Ärlighet varar längst... Eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar