Mamma, tacksamt jobb eller ej

Nej. Att ta hand om barn är inte alltid världens tacksammaste jobb. Många gånger, ja, men ibland blir man behandlad som luft. Ibland är man tydligen världens dummaste. Ibland hatar de en. Från att ena stunden sitta i ens knä och pussas till att helt plötsligt gå bärsärkargång och slå i dörrar. (Barnen alltså, inte jag)

Mina barn kan oftast bete sig bland folk. Nee, nu ljög jag.. Mina barn kan bete sig bland folk när man minst anar det. 

Min äldsta sprang fram till svågern och bet honom i låret, helt oprovocerat, när han var typ 2 år. Vi vet fortfarande inte riktigt vad svågern hade gjort för att förtjäna detta. Det är preskriberat nu, såhär 10 år senare, men har en känsla att svågern alltid hade ett öga i nacken när V gick bakom honom. I alla fall ett tag efter händelsen.

Den minsta har många större barn som han ska se upp till och det är inte alltid de större använder sin makt på ett fördelaktigt sätt. Som när alla ungar var iväg med mormor och morfar och lilleman glatt ropade hej till folk till höger och vänster men samtidigt slängde fram mittenfingret i fejset på dem. Inte riktigt vad jag kallar att kunna bete sig.

Dottern är en sån där drömmare. Går oftast i sin egna lilla värld och ser knappt alla andra runt omkring sig. Detta skulle kunna betyda att hon verkligen kan bete sig bland folk, om inte annat pga att hon inte ser folket. Men nej, eller jo ibland förstås, men så fort vi kommer in i en affär är det som att hon vaknar till. Sen är ungen borta. Det händer att hon gömmer sig bland kläderna om det är en sån butik vi besöker. Är det en matvarubutik så kan hon få för sig att springa runt som en vettvilling och peta på allt, eller gömma sig för lillebror, eller slänga sig på golvet och åla sig fram...

Idag var vi och badade. Den som hördes mest var dottern. Då kan jag tala om att det var hur mycket folk som helst (inte huur mycket folk som helst, men det var en del där) men hon hade roligt i alla fall så jag lät henne hållas tills att hon lekte att hon drev ut till havs och började skrika på hjälp till sin lillebror som skulle föreställa spiderman. Det var några snälla själar som var beredda att slänga sig efter henne men upptäckte ganska snabbt att den enda som kunde hjälpa henne var spiderman. Då fick jag rycka in och förklara för henne att folk blir rädda när hon håller på så.

Ja, dessa underbara små liv. 

Kärlek