i den åldern var jag inte lika accepterande av detta faktum).
En helt vanlig morgon (förutom att en nära vän fyllde år just denna dag). Jag åker till praktikplatsen (jag hade inget jobb på den tiden, men gudarna ska veta att jag kämpade för att få ett). Dagens uppgift var att jag och en kollega skulle riva ett fläktrum (alltså inuti, inte väggar och tak såklart). Jag åtog mig uppgiften att stå på taket och slänga ner allt bröte, han bar ut till mig, ner i en container som stod väldigt nära takslutet. Anledningen till att jag valde den här uppgiften var att det var en solig och varm morgon, vem ville vara instängd i ett fläktrum då liksom? Till historien hör att taket var helt platt, ca 5 meter brett och 20 meter långt (om jag minns det rätt). Och ca 3 meter upp. Ingen jätterisk för att något skulle hända tänker jag. Hur som helst så skulle jag slänga ner en tung bräda i containern. (Jag uppehöll mig alldeles för nära kanten, det erkänner jag) Jag tar lite sats och kastar. Det är bara det att det fanns en spik på brädan som nästlade in sig i min tröja och vips så hade jag
kastat iväg både brädan och mig.
Jag hamnade på marken. Det sjuka var att när jag insåg att, herrejävlar nu ramlar jag ner, så fick jag hjärnsläpp. (Alltså, hur ofta hoppar man neråt 3 meter utan att det finns vatten nedanför att ta emot en) Så i hjärnsläppet reagerar min kropp på ett konstigt sätt. Jag håller för näsan och hoppar "spiken", rakt ner i asfalten. (Jag är glad att ingen såg detta, för då hade nog ambulansen kommit med tvångströja). Det var emmellertid en pappa och son som sett mig på taket sekunderna innan (vi var på ett skoltak) och sen inte sett mig mer, vilket fick dem att ana oråd. Att jag skrek som en jäkla dåre hjälpte dem nog att hitta mig fort också. Jag minns inte jättemycket av när jag låg på marken och skrek, mer än att det surrade i mina fötter, jag var extremt törstig, och en man satt med mitt huvud i sitt knä och frågade mig 1000 ggr om vilket personnummer jag hade. (Sjukt störande, för i mitt tillstånd fattade jag ju inte varför, dessutom vägrade han mig vatten, vilket jag insåg orsaken till senare också såklart). Jag minns också att kollegan helt plötsligt märkt att jag var borta och jag ser honom luta sig över kanten på taket och säger: "Nämen, vafaan"..
Ambulansen kommer och i samma sekund känner jag smärtan för första gången. Och fy i helvette vad ont det gjorde. Men personalen i ambulansen (var de 15 st eller kanske bara 2? minns inte) var snälla och tryckte i mig morfin. Tack!!
De närmsta veckorna är lite som i en dimma. Operationer, hemska mediciner, krossade fötter. Ord som: "Hur kunde du skada dig såå illa av det fallet"? Jag (precis som att det var helt normalt): "Jag hoppade spiken, ni vet, bara rakt ner och höll för näsan, jag trodde för en millisekund att det var vatten därnere. Men jag är glad att jag inte valde att hoppa "kanonkulan" eller dykt iaf, hehehe" (Jag var lite hög på all smärtstillande som flödade i kroppen). När ortopeden fått klart för sig varför jag skadat mig så illa säger han (och alla andra i hela jävla världen) "Du hade tur ändå, du hade kunnat bryta ryggen, eller flyttat en kota, eller brutit nacken mm mm"... Ja ja ja.. visst jag hade tur.. FÖRUTOM ATT JAG HAR 2 KROSSADE FÖTTER!! I det läget visste jag inte om jag någonsin skulle kunna gå igen, men det flinade de bara åt och sa att klart jag skulle! Mm, flina på bara..
Rullstol på heltid i ca 3 månader och sen på halvtid i ca 3 månader till var ett faktum. J fanns vid min sida från första dag, hjälpte mig med allt och lite till. Flyttade in hos mig och ca 3 månader senare fanns dottern i magen. (Alltså, tänker inte gå in på hur det gick till, för det förstår ni nog själva, mer än att det fanns inte så mycket att göra under den här tiden, ja, förutom att spela tv-spel då)
Jag är så gott som återställd, men har fortfarande konstant ont (en smärta som är hanterbar, tänk när ni gått på Ullared en hel dag i obekväma skor, typ den smärtan) , vilket jag vant mig vid så det stör inte längre. Det som stör mig, sjukt nog, är att jag inte kan gå i högklackat!! Vafan, innan detta hände var mina fötter gjorda för höga klackar (jag är ganska kort så jag har liksom levt med att alltid kunna bli några centimeter längre om jag velat, nu får jag leva med att alltid vara kort.. Sikken tragedi!)
Hur som helst så är jag extremt tacksam för all hjälp av J, vänner och familj. Och läkarna samt sköterskorna på Alingsås lasarett, mannen och sonen som hjälpte mig den dagen, mina grannar som knackade på var och varannan dag och frågade om jag behövde något. Ni är grymma allihop och jag är tacksam över att ha alla dessa i mitt liv..
Det finns en hel del att berätta om den här tiden, men jag tog den korta versionen.
Puss på er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar