Visst har jag en dröm, att någon gång i framtiden få möjligheten att bo i ett hus. När jag vid 23 års ålder fick mitt första barn hade jag tankar om att jag, inom 10 år i alla fall, skulle bo i ett hus, ha fler ungar, ha bil mm mm, ja leva "vuxenlivet" på riktigt.. (Alltså när jag och V:s pappa separerade så fanns det inget som kunde få mig att tro att jag någonsin skulle träffa någon ny, vilket jag var helt nöjd med. Jag hade ju V, vem behövde en man liksom?)
Här sitter jag nu, 12 år senare, har en blivande man (Jo, han är en man redan nu, jag menade ju såklart blivande make), 3 underbara ungar, bil (ingen volvo dock), var extremt nära på att köpa hund för ett tag sen, men i och med jobb byte så sket det sig. Vi bor i hyresrätt, vilket är sjukt mycket dyrare än hus MEN det är som det sig bör, vi har icke råd med handpenningen till ett hus. (Och det är tydligen inte lätt att spara ihop till det heller, våran boendekostnad ligger på ca 10 000 redan nu, med el och vatten inräknat) Vi bor i en parlägenhet, 4 rum och kök, villket betyder 3 sovrum, 1 vardagsrum och ett kök. (Lite missvisande tycker jag, men det är ju inte jag som bestämt hur en lägenhet ska benämnas, rum räknat, så att säga)
Vi bor så nära hus som det går. Alltså, balkong på ena sidan, uteplats med en söt liten trädgård på andra sidan (den hade varit söt om vi bara hade lyckats med att så ordentligt med gräs istället för dessa små grästovorna lite här och var). Lägenheten är en etagelägenhet med ett finare ord. Alltså två våningar. Och trevliga grannar. (Inte för att det kanske är självklart bara för att man bor i hus iofs. Jag räknar dessutom två av hushållen, eller ja personerna i dessa hushåll, till min skara av nära vänner och det gör ju sitt såklart när jag skriver trevliga grannar. Men även de andra i området är oftast trevliga).
Men anser ändå att jag kommit lite längre än vart jag var när jag fick mitt första barn. När vi separerade flyttade jag hem till min syster ett tag, och även om det var en riktigt rolig tid (hon var också ensamstående med ett barn på den tiden), så längtade man såklart alltid efter något eget. Har bott på ett ställe till innan jag flyttade till detta området för ca 10 år sedan. Men något hus lär det inte bli på ett tag. Trots att jag redan är 35 år fyllda. Vi får väl se vad som händer när barnen blivit lite större.
Jag stormtrivs ändå här, om det inte hade varit för den höga boendekostnaden. Hade man frågat J så hade han varit nöjd om de bara installerade fiber här. Man kan inte påstå att han är svårflörtad iaf, min man.
Så villa, volvo och vovve får vänta helt enkelt. På återseende de 3 v:en.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar