Det är ett helt företag att hålla koll på mina känslor när jag ska åka bort. Vi har ingen tid att passa egentligen. J.F som vi ska åka hem till väntar oss någon gång under dagen. Alltså. Någon gång mellan 12.00-21.00..
Men tror ni att jag blir lugn för det. Inte en chans. För första gången på länge lät mina barn mig sova till 09.50.. Hur gulligt som helst men varför just idag. Min plan var att åka hemifrån kl 12. Jag. Får. Panik!!
Upp, in i duschen innan jag lyckats få upp ögonen ordentligt. Packa, vad har jag glömt? På med kläder, på både mig och barn. Borsta hår på mig och dotter. Göra mackor till resans gång. Ett barn behöver såklart göra nummer två. Och naturligtvis är det det barnet som har en tendens att slänga av sig vartenda plagg när han ska på toa. (jag har fortfarande inte fått på honom kläderna igen)
Får ett samtal som gör att tiden förflyttas fram en timma. Blir jag lugnare, nej nej, utan då kommer jag på ännu mer grejer som behövs göras innan avresa.
Är färdig för längesen egentligen, ändå är jag stressad. Låt mig bara få sätta mig i bilen! Men bilen är icke här än. J får komma hem så vi kan köra tillbaka honom till jobbet. När vi lämnat honom, först då kan jag slappna av.
Kommer han snart?
Okej, Kläder till barnen är nedpackat, kläder till mig är nedpackat, hygienartiklar, linser, glasögon, matsäck, check check check.. eller?
Dator ska med, cyklar ska med. Varför är inte detta nedpackat än?
Nä, tacka vet jag hemmets trygga vrå.
Men det ska bli obeskrivligt skönt att komma hem till J.F när vi väl kommit hemifrån. Liite separationsångest från grannarna har jag dock. Det blev lite vin med en av grannarna igår och vi blev både ytliga och djupa, om det nu går.
Nu drar vi!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar