Min storasyster är 3 år äldre än jag. Hon är min allra bästa vän. Allra äldsta vän också för den delen. (Däremot inte sagt att vi faktiskt alltid varit just vänner. Jag menar, vilka syskon hatar inte varann emellanåt under uppväxten?)
Men hon har liksom alltid funnits där för mig, när som helst. Som t ex när jag, under en hemsk tid där jag är helt övertygad om att någon ondskefull demon hade tagit mig i besittning, stal pengar från mina föräldrar. (Inget jag är stolt över) Det pågick ett litet tag men till slut verkade det som att mamma och pappa tröttnade och konfronterade mig. Wow, vilken tillställning, vilken drama (där jag spelade den oskuldsfulle, "falskt" anklagade dottern) med en massa skrik och "hur kan ni tro att jag skulle kunna göra en sådan sak!? Hur mycket hatar ni mig egentligen?" etc etc.. (Applåder, stående ovationer. Vilket framträdande.) Mamma och pappa gav mig emellertid inga applåder eller stående ovationer, och jag flydde.. Hem till min syster som hade flyttat hemifrån tillsammans med sin dåvarande pojkvän. Naturligtvis så lyckades hon att få mig att erkänna att det faktiskt var jag som stulit pengarna. Min familj är sannerligen inte lättlurade. Eller så är jag kanske en otroligt dålig skådespelerska.
Och jag ljuger inte när jag påstår att hon är en av väldigt få som jag kan skratta hejdlöst med (Ni vet så att tårarna sprutar, man får kramp i magen och det enda ljud som kommer ut är en massa frustande) Vi kan ha så sjukt roligt ihop och vi skäms aldrig för varann. Idag var vi ute på en promenad. Vi beslutade oss för att gå över en hage, för att slippa att gå runt alltihop igen, där det befann sig en tjugo-tal kossor. Jag försäkrade min syster om att kor är inte farliga, det fanns åtminstone inga tjurar där. Ändå lyfte hon upp sin hund i famnen och både jag och hon tassade försiktigt framåt. Vad händer? Jo, en stor brun ko stirrar stint på oss, följer varje steg vi tar och börjar sen sakta men säkert och hotfullt att gå emot oss. (Det betyder egentligen att han lyfte på ena frambenet och tog kanske 2 steg mot oss, men det räckte för att vi skulle bli alldeles skräckslagna) Livet började passera revy och jag börjar småspringa. Syster får panik när jag ränner iväg och börjar springa hon med. Medan vi springer så ställer sig fler kor upp och vankar runt, vilket gör att vi rent av spurtar resten av biten, bara för att upptäcka, när vi nått vårt mål, att inte en enda ko var oss hack i häl. Såklart. Och då, först då, kunde vi slappna av och börja skratta åt hur löjliga vi måste sett ut.
Hon är utan undantag den första jag ringer om jag har något roligt att berätta, eller något tråkigt, eller när min otroligt löjliga ångest sätter in. Vi pratar säkert med varandra minst 3 ggr om dagen. Vad vi pratar om? Ja, vem vet, knappt att jag själv har koll på det. Men prata, det kan vi.
Med henne har jag gått vilse, åkt på bilturer till ingenstans (Detta var innan vi satte våra barn till världen), tagit körkort, shoppat, skrattat och gråtit (ibland samtidigt, ibland av trötthet, ibland åt sorgliga saker som vi inte riktigt kan hantera).
Men om det finns någon jag absolut inte vill bråka med så är det henne! Inte för att jag brukar springa runt och vilja bråka med folk i allmänhet förstås, men hon är inte riktigt klok när vi verkligen bråkar. (Inte riktigt sant, jag är egentligen galenpannan i den här duon men man kan faktiskt vara galen på olika sätt. Säg att jag är en person som gärna skriker och svär när jag inte riktigt vet vad jag ska göra eller säga härnäst i ett bråk, så är min syster en sån där galning som står och ler, fattar ni, står och ler när hon är förbannad. Dessutom så har hon alltid något att sätta emot och viker ta mej fan inte en tum, hur fel hon än har) Som tur är så har vi inte bråkat på en herrans massa år.
Om man sammanfattar det hela så är min kärlek till min syster så stark att om jag skulle förlora henne så skulle en del av mig dö.
Jag älskar dig, allra käraste syster!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar