Ishockey

Ja, ni läste rätt. Detta inlägg handlar helt enkelt om denna fantastiska sport. (Oroa er inte, jag ska inte tråka ut er med en massa referat om matcher jag sett, inte heller kommer jag att beskriva hockeyns historia eller regler, detta inlägg kommer att handla om vilken påverkan den här sporten haft i mitt liv)

Alltså, min far var en inbiten hockeyspelare, fram tills att han hade 5 ungar att ta hand om, helt plötsligt fanns inte tiden där för att utöva sporten. (Jag och min tvillingbror hade nog varsitt finger med i spelet här, då vi hade fräckheten att vara just tvillingar, det kanske gick an att spela hockey med 3 ungar hemma hos frugan, men 5 stycken..)

Mina äldre bröder spelade också hockey under en kort period, men generna fanns liksom inte där vilket kan berott på att vi inte hade/har samma far (Ja, jag hade 2 äldre bröder, vilket inte framkom i mitt första inlägg, men min äldsta bror omkom i en bilolycka det året jag fyllde 2 år och tyvärr har jag inga konkreta minnen av honom. Han blev endast 12 år, lika gammal som min äldste son är i skrivande stund)

Min tvillingbror, vi kallar honom för F, han hade ärvt genen som gjorde att han älskade hockey och började spela i relativt tidig ålder. Det betyder att han började spela hockey när  även jag befann mig i en relativt tidig ålder. Detta resulterade i att hela min uppväxt har på ett eller annat sätt kretsat kring just det, hockey.

Alla dessa matcher, alla dessa läger, alla dessa träningar, alla dessa timmar jag spenderat i en kall ishall! Men jag älskade det! Inget snack om saken. (Att det kryllade av killar, i min egen ålder dessutom, gjorde ju inte saken värre. När jag var i tonåren vill säga. Jag springer inte runt och trånar efter hockeyspelande killar längre)

Jag älskade det så mycket att jag började spela själv. Ett tag. Första gången jag skulle ut på isen kände jag mig som en kändis. När de andra tjejerna i laget, som funnits ett bra tag innan jag började, stod längs med sargen och var helt säkra på att här kommer en erfaren hockeytjej. (Det kan berott på att jag hade sprungit runt i ishallen med min brors urväxta tränings overaller där man kan lura ett helt tjej-hockeylag att man spelat hockey hur länge som helst. Inte medvetet förstås. Dessutom hade jag ju redan en hel utrustning, som jag hade ärvt) Hur som helst så glömmer jag naturligtvis att ta av mig skridskoskydden vilket resulterade i att jag föll så fort skridskon nuddade isen.. Suck.. När jag väl kommit upp igen var det dags för entré. Och jag faller igen. Jaha, den där genen vi snackade om för en stund sen, den hade uppenbarligen inte förts över till mig.

Skridskoåkandet lärde jag mig snabbt och jag hade skitkul den korta perioden jag spelade, men bra, det var jag inte.

Hela min släkt, på pappas sida, är helt hockeytokiga också. Så man kan lugnt säga att ishockeyn har haft en stor inverkan på mitt liv. Min äldste pojk spelade hockey i några år, men med lite sorg i hjärtat så var jag tvungen att befria honom då datorer intresserade honom mer. Min systerson däremot, han har vi stora förhoppningar om. Bring back the hockey! Sen har vi mina minsta barn, vem vet de kanske kommer att finna kärleken i hockeyn och återuppliva den där ådran som pockar på uppmärksamhet i mig.

Frölunda Indians i mitt hjärta. (Och självklart Lerums BK)