Att få ett sjukt barn

Att föda ett sjukt barn är väl alla föräldrars mardröm? Man sitter och säger under hela graviditeten att man inte bryr sig om viket kön bebisen har, bara han/hon är frisk. Som förälder så vet jag att det enda den frasen betyder är att för bebisens skull hoppas man att hon/han är frisk, men man kommer att älska barnet gränslöst mycket oavsett.

Jag har haft tur! 3 friska barn har jag fått och på något sätt har man tagit det för givet. Jag har den senaste månaden fått lära mig, igen, att man inte ska ta något för givet. (Man lär sig det otaliga gånger i sitt liv men det går inte riktigt in förrän något händer och får en att verkligen fatta)

K och S är ett par nära vänner. De fick för ca 1 1/2 månad sen sitt 3:e barn. En liten, underbar knodd som de hade fått höra hela graviditeten att han var frisk. (Men inte ens ultraljud visar alltid sanningen) Han föddes med esofagusatresi . Deras värld vändes upp och ner och livet på sjukhus den närmsta framtiden var ett faktum. Och det har varit ett jäkla pusslande för dem, då det har 2 barn sen innan som fortfarande behövde deras trygghet och närhet. Men människan är stark. Starkare än man tror. Nu är han på bättringsvägen (han kommer ju alltid att få leva med eftersviterna av "missbildningen" men den här sötungen är en riktig liten kämpe) och det föräldrarna kallade vardag, innan bebis kom, har ändrats drastiskt.

De har ändå turen att ha många omkring sig som mer än gärna hjälper till och ställer upp och även det får mig att inse att man inte ska ta vissa saker för givet. Jag har också en hel drös med människor som skulle finnas där om något hände, och jag är rädd att jag tagit det för givet. Jag vet att också en himla massa människor som mer eller mindre fått gå igenom kriser helt själva, utan hjälpet och stödet av vänner och familj. 

Så det jag försöker komma fram till i detta inlägget (förutom att jag vill framhäva hur fantastiska alla föräldrar till ett mer eller mindre sjukt barn är) är att rå om kärleken mellan familj och vänner. De som finns där nu, kanske inte finns där för alltid av en herrans massa olika anledningar. 

Jag har själv gått igenom en kris, när jag skadade mig i olyckan för 7 år sen och gudarna ska veta att det var då jag insåg vilka som verkligen var mina vänner. Det var en och annan som försvann men de kan jag klara mig utan.

All kärlek till er K och S, ni är helt fantastiskt grymma och mycket starkare än ni säkert tror ibland. Och all kärlek till er familj och vänner som finns där. Ni är alla guld värda (eller kanske koppar, för är inte det värt en himla massa i dessa tider?)