Att ha 3 barn är absolut det bästa jag vet. Dessa tre är ju min livlina när jag mår dåligt, en källa till skratt och mys. Och kärleken till dem är så stor att det inte ens går att beskriva med ord.
De är dock en källa till mycket oro och en hel del massa bråk också (sinsemellan får jag väl tillägga, vilket ger upphov till bråk från mig eller deras far).
Att få dricka kaffe ifred en lördagsmorgon är såklart en omöjlighet. Skulle jag få för mig att gå på toa nu så kan jag slå vad om att den minsta ungen kommer att stå utanför och dra i dörren och ha någon sorts frågetävling med mig som är helt omöjlig att vinna. (som tur är tiden när de tvunget skulle följa med in på toa förbi, det händer dock fortfarande).
Jag och sambon har en bäddsoffa i vardagsrummet där vi sover, för att vi vill att alla barnen ska ha varsitt rum. (Inte nödvändigt förstås, men har jag bestämt mig för något så har jag, så det var bara för J att hjälpas åt att sälja alla överblivna möbler samt åka och hämta den ohyggligt tunga soffan). Hur som helst, det betyder att barnen kan komma upp till oss på morgonen (på helgerna), sätta på tv:n och snällt sitta hos oss tills vi vaknat till ordentligt. Lättare sagt än gjort. De sitter still i kanske 10 minuter sen ligger jag med ett öga ständigt öppet för, tro mig, de ser sin chans att hitta på hyss om både jag och J sover. När tjatet på oss att gå upp, slamrandet (med gud vet vad) och deras gnabbande blir mig övermäktigt så går jag till slut upp. (Detta hände idag, det händer inte varje helg förstås) På morgonen är jag typ halvblind, så att göra kaffe tar sin lilla stund. Då märker jag att varenda skåpslucka står öppen, varenda låda utdragen och stolar (antar för att nå dit de inte normalt sett når) utställda på strategiska platser i köket. Jag vet inte vad de letat efter och jag frågade inte heller.
Att tala om för barnen i förväg att ska åka någonstans är ingen hit heller. Men tydligen så lär jag mig aldrig. Jag själv blir ju lite uppspelt att få åka iväg med barnen att det är svårt att vara tyst. Och varje gång förbannar jag mig själv för att jag sagt något. Idag har vi planer på att åka iväg över natten. Tillsammans med mina föräldrar. Detta bestämde jag mig för att nämna för barnen, i en svag stund får medges när de låg i sina sängar nyduschade, goa och rena. Den äldste tittade bara fram bakom sin datorskärm och gjorde tummen upp när jag sa det till honom. Inget glädjetjut där inte. Men de små blev glada och i exakt samma sekund som jag sa det så ångrade jag mig lite. Det första lilleman sa: "Ska vi åka nu??" och blev oerhört besviken när jag sa nej. Idag har jag fått samma fråga var 10:e minut sen han vaknade... Bara några timmar till...
Nu är klockan 10, alltså är det okej att skicka ut ungarna på gården så de får leka av sig lite (jag har en regel att ungarna inte får gå hem till någon eller gå ut och leka på gården innan kl 10, våran trädgård är ett undantag)
Over and out
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar